Kallocain

Karin Boye är (tillsammans med Edith Södergran och några till) en av mina favoritlyriker. Jag har älskat hennes poesi sen tonåren, den där tiden då knoppar verkligen brister och allt bara gör ont. Märkligt egentligen att jag inte läst hennes roman förrän nu. Hennes dystopi.

Kallocain är en tvättäkta dystopisk skildring av det totalitära samhället. Tänk Orwells 1984 eller för den delen Atwoods Tjänarinnans berättelse. Här finns inte utrymme för känslor och den rätt osympatiske huvudpersonen är en vetenskapsman som utvecklar ett medel, kallocain, som till och med berövar människorna möjligheten att gömma sina innersta tankar och drömmar. Allt är reglerat, arbete förstås men också familjelivet och tankarna.

Jag tycker verkligen att Kallocain är ett lite undanskymt mästerverk, minst lika välskriven och skrämmande som någonsin 1984. Men för egen del saknar den liksom Orwells klassiker det som jag behöver för att verkligen tycka om en bok. Känslor. Och det är ju det som är grejen, känslorna måste gömmas undan och det är just för att Boye genomför sin uppgift så bra som jag inte kan ta boken till mitt hjärta. Jag föredrar dystopier där känslorna och passionerna får lite plats även om det bara är som undanskymda minnen. Som i nämnda Tjänarinnans berättelse, Cormac McCarthys Vägen och Richard Mathesons Legend (som väl är mer postapokalyps än dystopi men ändå…). Och jag menar inte att dessa nödvändigtvis är bättre, Kallocain är bra men den är inte mitt kopp te. Men det är helt klar ytterligare en bok jag är glad att jag har läst trots att det inte blev vi för livet.

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Helena

5 Comments

    • Jag håller absolut med, det kalla är självklart och de är båda bra men det är också det som sätter upp muren mellan dem och mig. Det är verkligen spännande med tycke och smak…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge