Etiketter:

,

Vad skriver man egentligen? Hur kan man möjligen säga något om en bok som fått en att vilja gråta i flera veckor nu? Den där våta filten av förtvivlan som lagts över en eller som man själv dragit över sig…

Jonas Gardells efterlängtade återupptagande av sitt skönlitterära skrivande är första delen i en trilogi om AIDS-epidemin i Sverige under 80-talet och om dem som befann sig mitt i och förtärdes av dem, och antar jag om dem som överlevde. Det märkliga är att boken inte skrivits tidigare, att det fortfarande betraktas som ett minne för ” de andra”.

Rasmus växer upp på en liten ort i Värmland väldigt lik den jag växte upp på. Jag placerar honom hos mig i min lilla stad istället och förstår precis hur överdjävla skitvidrig uppväxten måste ha varit. Jag har förvisso aldrig varit homosexuell i en håla men däremot utanför och annorlunda. Jag förstår att Rasmus måste frigöra sig och sticka till Stockholm och applåderar hans mod att göra det (själv flyttade jag till Gävle…). Det där att uppväxten var så förfärligt ensam gör Stockholmstillvaron och det som komma skall så himla mycket sorgligare.

Jag minns nätt och jämt den där tiden och det Sverige Gardell beskriver. Men jag minns nog mycket för att känna igen och bli påmind om den där tystnaden. Jag minns hur jag läste böcker om barn som drabbades av AIDS via blodtransfusioner, berättelser om vuxna drabbade fanns knappt på den tiden (= slutet av 80-talet). Jag minns hur Gardells tv-sända pjäs Ömheten (som hör ihop med den här boken på så sätt att huvudpersonerna från Ömheten finns med också här) skakade om mig på djupet och hur fenomenala filmen And the band played on fick mig att gråta en hel helg. Och så var det ju Freddie Mercury… Den här boken väcker således en väldig massa minnen och en hel del ilska. Den är sjukt sorglig men också väldigt arg och full av styrka. Jonas Gardell vill tvinga oss att minnas, skämmas, dra slutsatser och bli lite klokare inför framtiden. Jag tror att han lyckas faktiskt.

Boken är ibland lite för sentimental, lite ordrik, lite upprepande men den sorg, ilska och kärlek som genomsyrar den slår ut allt det. Gardells trilogi lovar att bli ett betydande svensk skönlitterärt verk om vår samtid. Något att lära sig av och något att väckas av och gå vidare ifrån.

Och så är det det där med att våra barn kommer att resa sig, söka sin självständighet och lycka och kanske krossas av den. Och vi kan inte göra någonting för att rädda dem… Det är så himla jobbigt alltihop just nu.

~Norstedts, 2012/recensionsexemplar~

Läs också: