Etiketter:

Spoilervarning från början till slut! Mellan säsong 4 och 5 producerades 5 specialavsnitt. Specialavsnitten markerar slutet på eran Tennant, den tionde doktorns sista dagar. Och herregud så ont de gör. Det är inte rakt igenom briljant men det är verkligen all in, på alla cylindrar, ända in i kaklet på alla sätt och vis. Det är farväl David Tennant, farväl Russel T. Davies, farväl Doctor Who som vi känner det. Jag älskar hur mörkret sänker sig, hur dödsångesten griper doktorn och hur han transformeras av den där rädslan. Hur han sätter sig över, spelar efter egna regler, hur beroende han slutligen inser att han är av människor som stoppar och balanserar honom. Han blir The Master, Doctor Victorious. Och så möter han The Master i slutet och det är en magnifik kamp som de egentligen aldrig utkämpar med varandra. De är brickor i spelet och de är så fasansfullt sorgliga.

Slutet är så hemskt och ångestladdat och förfärligt. För första gången sen Rose i säsong 3 så gråter jag på riktigt och kanske för första gången av verklig sorg. Jag vet redan att jag troligen kommer ta till mig Matt Smiths Doktor och att jag kommer gilla Moffats mörker. Men Tennant doktor och hans sista replik kommer bli väldigt svår att kunna släppa. När hans allra första replik i serien speglar den glade sprallige upptäcktsresanden så visar den sista mannen som sett för mycket och ändå inte sett nog, han som är så ensam men vill fortsätta söka, göra ett nytt försök. Jag vet, precis som när jag bröt ihop över Torchwood: Children of Earth, att det bara är tv men också att det är riktigt bra tv när det gör ont på riktigt. Och att det faktiskt spelar roll…