Älskade skurkar (Whohelg)

I riktigt välskrivna fiktiviteter finns alltid hjältar att älska men där bör också finnas skurkar att falla handlöst för, och det gör det verkligen i Doctor Who. Här följer ett urval av mina (Spoilervarning):

Dalekarna. Blippande sjuttiotalsrobotar med någon sorts tysk brytning och nazistisk karaktär – what´s not to like? Varje gång de dyker upp så blir jag varm i hela kroppen, bara för att de är så himla roliga, och sorgliga, och hemska och förfärliga. Egentligen tycker jag att det går lite inflation i dem – det blir liksom lite mindre läskigt när en motståndare dyker upp i varje säsong och dessutom kan besegras rätt lätt. Egentligen tycker jag allra bäst om Nionde Doktorns möte med Daleken i första säsongen. Där anar man smärtan, ser man hur skadad Doktorn är. Dessutom är det Rose som genom sin mänsklighet förstör Daleken till slut. Det grundar väldigt bra inför kommande möten och i retrospekt är det Dalekmötet det allra finaste, genom det kan man minnas hur sorgliga de är. Att de sen ställer till det allra värsta tänkbara i slutet av säsong 2 kan jag förstås aldrig förlåta dem. Men ändå.

Ood är inte alls några monster i verklig mening. De är ju egentligen oerhört fredliga och de gånger det går snett så är det på grund av att andra missbrukar dem. De hör således inte till här men det är helt omöjligt att inte älska dessa tentakelslavar som tvingas tillbe odjuret i djupet (hur Lovecraft är inte det?) och eftersom jag inte vet var jag ska klämma in dem annars under helgen så får de hamna här, de är ju trots allt lite läskiga när de blir sådär rödögda och arga…

De gråtande änglarna. Inte kunde man ana att statyer kunde vara så obehagliga (och då talar jag inte bara om dem hos Doctor Who utan alla statyer efter att upplysningen drabbat en i och med avsnittet Blink (mer om det senare idag)). Bara tanken på dem får det att pirra av obehag i kroppen och det visar sig med all tydlighet att det som rör sig i mörkret håller för många skrämselberättelser när de återvänder i ett dubbelavsnitt i säsong 5 (även om de avsnitten befinner sig långt ifrån Blink i förträfflighet)…

The Master… Å, The Master – kan man annat än älska en karaktär som relativt plötsligt dansar och sjunger till en Scissor sisterslåt? Nej, det kan man inte. The Master i John Simms gestalt är den perfekta avvägningen av totalt galen galenskap och allra djupaste sorgesamma förtvivlan (sin och doktorns). Det är omöjligt att värja sig. Och han är förfärlig, sakerna han gör… Och ändå kan jag inte låta bli att älska varje sekund han är med och hoppas på att han ska komma tillbaka. Och som han kommer tillbaka i The end of times. Över alla breddar vansinnig och ändå glimtvis klarare än någonsin. Och mot slutet så lik Doktorn att man bara vill gråta. Kanske gör man det också.

Vashta nerada. Det där som lever i skuggorna och äter upp oss om vi inte är uppmärksamma. Det där som motiverar vår mörkrädsla och som lurar i det tryggaste av alla bibliotek. Svinläskigt om du frågar den här mörkrädda bibliotekarien…

Vilka är era favoritskurkar i Whovärlden? Gillar ni Cybermännen bäst eller finns det andra ondingar som håller er vakna om nätterna?

10 Replies on “Älskade skurkar (Whohelg)

  1. Jag är väldigt förtjust i alla avsnitt med Daleks. 🙂 Inte för att de är så jätteläskiga utan för att de trots en kantig och oförlåtande image ändå är så sårbara (som du säger, de förlorar ju gång på gång). Och för att de är fina! Så klumpiga och helt underbara.

    De som skrämmer mest är de gråtande änglarna och de som tar över kroppar och dödar inifrån, typ skuggorna i biblioteket eller det där rymdstationsavsnittet (minns inte vad det heter nu!) där de övertagna människorna får text i ansiktet och liksom glöder.

    1. Gillar själv dalekarna bäst i början men jag blir alltid glad när de dyker upp. En favorit är i sista avsnittet av tredje säsongen när de skriker sina extermineringsorder på tyska 😉

      Usch ja, de som tar över människor är bäst. Och är inte det där med texten i ansiktet Satans pit i säsong 2?

  2. Åh Oods, jag tycker de är så söta och charmiga. Och avsnittet med deras sång, den är så vacker och sorglig.

    Men mina favoriter av de onda är änglarna! Så otroligt läskiga och slutet på det avsnittet har verkligen gjort mig paranoid inför alla stenstatyer!

    1. Jag älskr verkligen Ood och de och deras sång är så sorgliga. Det känns väldigt passande att en Ood får finnas med när tionde doktorn ska göra sin sista resa.

  3. Blir uppriktigt sagt rädd av änglarna, medan jag tycker att Dalekar och Oods (böjning på det?) är mest söta 🙂 The Silence är ju en ganska otäck historia med, de dyker väl upp först i den femte säsongen tror jag?

    1. The Silence har jag hört talas om i säsong fem men ser fram emot (?) att lära känna närmare i s6. Änglarna är skrämmande på riktigt men jag håller med om Ood och dalekarna, de skrämmer inte direkt men är riktiga favoriter ändå.

Leave a Reply

Your email address will not be published.*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.