Etiketter:

Nu, ett dygn efter alla andra, har jag också sett första avsnittet av Torka aldrig tårar utan handskar. Och det är sorgligt förstås. Storslaget och enkelt och helt oerhört jobbigt. Det är viktigt och formidabelt men än så länge inte perfekt. Förstås.

Helena stör sig lite på den vita älgen och vem gör inte det? Jag gillar tanken med en symbol för det annorlunda men i bild blir det lite over the top. Jag har också lite svårt att ta till mig berättarrösten men det hade jag först i boken också så det går nog över.

Så vad älskade jag då? Familjekänslan i Stockholm tillsammans med all den där utsattheten. Föräldrarna som inte alls är hemska utan gör så gott de kan på sina sätt och förlorar så mycket (Rasmus mamma gör nästan så ont att jag inte klarar av att titta…). Det faktum att Gerhard Hoberstorfer som jag minns från Ömheten spelar en roll. Stämningen, sorgen, allt det där som inte kan göras ohänt…

Detta lite kort om mina tankar, vill ni ha mer rekommenderar jag Helenas inlägg – jag håller med om allt :)