Etiketter:

Förra hösten läste jag Margaret Atwood och blev långvarigt feministiskt urförbannad. Den vreden höll i sig ungefär tills den där Svelanddiskussionen drog igång i DN i början av våren och sen har den väl inte lagt sig men i alla fall svalnat lite, man orkar inte gå omkring och vara heligt feministiskt förbannad hela dagarna – det finns ju barnnäsor att snyta och män som ska skötas om och hem som ska städas också (obs, djup ironi framtvingad av ny dos helig feministisk vrede). Den här hösten verkar det vara Katarina Wennstams tur att reta upp mig. Eller, det är ju vare sig Atwood eller Wennstam jag blir arg på. Det är samhället, det fiktiva och det tyvärr verkliga.

Flickan och skulden gjorde mig så sjukt arg redan från början att jag nästan inte orkade läsa ut den. Det är ju inte som att jag inte vet att samhället ser ut så här, att tjejer anklagas för det de utsätts för, att de anses få skylla sig själva och att det viktigaste som hände den där kvällen var att de valde kläder. Det är att Wennstam är så bra på att förmedla allt det där på ett personligt och ursinnigt balanserat sätt. Jag gillar att hon står på tjejernas sida hela vägen och på det sättet också står på killarnas (vad är det för samhälle som predikar så taktfast att det är tjejens fel om hon blir våldtagen så till den milda grad att unga killar tror på det!?!). Jag vet förstås också att det finns en massa folk som tycker att det är fånigt och att tjejer minsann får skylla sig själva om de har kort kjol/är berusade/pratar med en man/går utanför dörren osv men det skiter jag i för tack och lov tycker jag inte det själv. Tjejer ska aldrig behöva skylla sig själva och killar ska inte gå omkring i en värld där de lär sig att allt sånt där är tjejernas ansvar. Vore det inte lite trevligt med lite respekt, också för dem med snippa, för människor i gemen liksom?

Som vanligt vet jag inte riktigt vad jag ska skriva när jag blir såhär arg, min kraft kommer inte fram förrän jag lugnat ner mig lite och passerat den heliga ilskan. Men läs Flickan och skulden allihop, bli förbannade åt ena eller andra hållet så tar vi det därifrån.

Så vad mer kan man göra då? Lära sina barn bra saker kanske… Min viktigaste uppgift är troligen att tillsammans med min man (för det här kan inte göras ensam om det ska funka), uppfostra mina barn till att respektera varandra, sig själva och andra oavsett snopp, snippa, ursprung, ålder, eller vilken annan olikhet som de kommer att möta. Jag hoppas att jag ska kunna hjälpa dem att fortsätta vara älskande och öppna människor som tillsammans med sina kompisar kan göra den här världen jäkligt mycket bättre. För i dagsläget är vi inte skapelsens krona direkt…

~Månpocket, 2012/recensionsexemplar~