Etiketter:

,

Nu fattar jag!

När jag läste Tyngd och inte alls gillade så förstod jag verkligen inte vad alla Wintersonkramare pratade om. Vadå genial liksom? Men nu, oj vad jag fattar! The daylight gate är en av de absolut bästa böcker jag läst i år, kanske någonsin. Helt i klass med Hilary Mantel (följ länken för att liksom jag chockas av hur absurt ofta jag tjatat om henne). Och ni som känner mig vet att jag inte ofta tar till Manteljämförelsen, den är bara till för nödfall. När alla andra ord och prisanden är för små.*

Det var Helena som fick mig att förstå att just den här boken var skriven för mig. Häxprocess, 1600-tal, kvinnors situation, mörkt och obehagligt. Kan inte bli mer jag faktiskt. Och precis så var det. Att läsa The daylight gate är att svepas med, förfäras, äcklas, må illa och hela tiden tänka ”hur skulle jag överleva det här” ”hur skulle det vara att inte ha annat val än att överleva det här?” Och jag säger bara det – tortyrkällaren… Jag kommer aldrig bli mig lik.

Jag kommer nu slänga mig över allt av Winterson, jag kommer förlåta henne för Tyngd och jag kommer älska henne för evigt.

* Och tro mig, om jag hade fler ord för det som är fantastiskt så skulle jag gärna skriva ett oändligt långt lovtal till den är boken så att ni alla skulle bli så till den grad övertygade/upplysta/uttröttade att ni genast skaffade och läste den här boken. Men jag hittar verkligen inga fler superlativer, jag får helt enkelt lita på er självbevarelsedrift och ert goda omdöme antar jag…

Läs också: