En finfin helg i dödens tecken

I helgen var det dags för den länge emotsedda Stockholmsresan. Ni vet den där jag skulle få rå mig själv, flanera och gå på teater med Helena. Och precis så blev det!

Det hela började inte helt perfekt eftersom jag när tröttheten blev för akut på tågresan till Stockholm inte valde att helt enkelt sova till tonerna av valfri Bo Kaspersskiva utan istället lyssnade till Johnny Cash texter. På American-skivorna. När han är mer än halvvägs in i döden och måste berätta om det. Det är förstås briljant och jag älskar det alla andra dagar. Nu blev det lite för mycket av död och orättvisor och sorg och hemskheter. Jag landade på hotellet med en rejäl dos av ”vad sjutton gör jag här istället för att vara hemma hos mina barn” i bagaget. Tack och lov lyckades jag mota det med hjälp av telefonsamtal, aggressivt dagboksskrivande (”njut nu för f*n”) och sömn.

Och lördagen då. Snorkallt, sådär så att det snöar skimmer ni vet, och alldeles förtrollande vackert. Jag flanerade förstås. Jag har inte varit i Stockholm många gånger men har redan lärt mig att älska vissa saker. Riksdagshuset (blir smått tårögd över det storslagna med demokrati varje gång jag ser det där huset, so shoot me), gamla stan och att det till och med vid lunchtid en lördag går att hitta en gränd att promenera ensam i… Därefter gick jag till hotellrummet och läste hela The fault in our stars i en sittning. Ren lyx! Är dessutom mycket tacksam att jag fick läsa den i ensamhet då mitt söndergråtna och mascarastrimmiga ansikte hade varit svårt att förklara för små fiktiviteter.

Söndagen inleddes med ännu lite mer flanerande innan det var dags att träffa Helena, prata om böcker och livet och sånt. Mycket trevligt förstås och sen teatern. Och det var bra, bra skådespeleri raktigenom (nej, jag är ingen teaterkritiker direkt). Min huvudsakliga tanke efteråt var dock hur modig Jonas Gardell var. Att skriva den pjäsen då, att våga. Då. Och insikten att redan i Ömheten inleddes berättelsen som blevTorka aldrig tårar utan handskar. Berättelsen om Benjamin, Rasmus, kärleken, döden, det lilla, det stora, det ofattbara. Jag mindes förstås att pjäsen handlar om Benjamin och Rasmus men hade glömt allt det andra som ibland är ordagrannt likadant. Jag är väldigt glad att den pjäsen en gång var mitt första möte med Gardell, och att jag nu fått se den också i den här verkligheten.

Tågresan hem gjorde jag tillsammans med Christopher Hitchens förfärligt fantastiska Mortality.

Så helgens kulturintag kan sammanfattas: allmänt amerikanskt armod, ungdomar med cancer, AIDS och slutligen lite mer cancer. Låter förfärligt, var alldeles, alldeles underbart.

Tack Helena för att du ville se pjäsen med mig och således fick mig att komma på tanken att få en helt egen helg, och tack för supertrevligt prepjäshäng!

Vad har ni läst i helgen? Något mindre makabert än min blandning?

8 svar på ”En finfin helg i dödens tecken”

  1. Tack själv, så trevligt! Nästa gång vi ses får vi prata om Johnny Cashs Americanskivor (ytterligare en gemensam nämnare). En liten helg i dödens tecken kan nog vara nyttigt, förutsatt att man sen kommer hem till ljuset.

    Svara
    • Jag tror också det är nyttigt och jag känner mig nu alldeles särskilt glad över vardag och trilskande barn. Och absolut Cashprat nästa gång 🙂

      Svara
  2. Jag har i helgen läst ut En storm kom från paradiset. Mycket bra. Försöker få ihop några rader om den. Igår påbörjade jag även Baby Jane av Sofi Oksanen, som är en av mina favoritförfattare. Annars har den mesta av min tid och ork fått erbjudas min mor som flyttar från villa till lägenhet. Mindre kul.

    Svara
  3. Jag har i helgen äntligen fått upp tempot i S J Boltons Now you see me. Ocn nu förstår jag varför så många skriver om henne. Har liksom somnat efter bara någon sidas läsning på senaste tiden = inte mycket flyt och sammanhang.

    Svara
  4. Jag har jobbat i helgen, men dessemellan hunnit med att låsa några kapitel i Stolthet och fördom, samt lyssna på Gardells uppläsning av Torka aldrig tårar utan handskar, kärleken. Hos mig har döden representerats av den sistnmda boken, och av att jag så att säga jobbar med döden på nära håll.

    Svara

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.