The fault in our stars

Alla har redan hyllat den här boken. Med rätta. Jag är naturligtvis här idag för att bära ytterligare vittnesmål om den här bokens förträfflighet. Men eftersom The fault in our stars är den bok den är så börjar vi inte med Hazel och Augustus utan med mig och de minnen den väckte i mig. Eller snarare, vi börjar med E, M och S.

the fault in our starsJag har varit på fem begravningar i mitt liv, fyra av dem har varit cancerrelaterade, tre av dem direkt cancerframtvingade. Tre människor har jag gråtit över på grund av den där jävla sjukdomen men den jag tänker mest på just nu när jag alldeles precis avslutat den här läsningen är E. E drabbades av leukemi när han var sju år gammal, sommaren innan han skulle börja första klass. När han var nio år gav hans kropp upp. Efter två år av smärta och förfärliga behandlingar. Nio år gammal… Hans begravning var min allra första, jag var kanske 14 år och kommer aldrig glömma barnkören eller nedsänkandet av kistan eller hur hans mammas ansikte såg ut när hon kramade oss innan vi gick in i kyrkan. Jag kommer heller aldrig glömma hur han såg ut med och utan sjukdom och läkemedel, att han bad om att få dö när han hade som mest ont. Det är så vidrigt förfärligt och levande i mitt minne att jag ofta försöker att inte tänka på det. Särskilt i närheten av mina barn, tänk om det otänkbara… Jag har nog tyvärr inte dragit några fantastiska livsvisdomar ur de där upplevelserna, man vill ju gärna tro att man ska det. Men en sak ändå, att också den som bara får finnas i nio år har levat och blir ihågkommen, också 20 år senare. Men om det i förlängningen är värt något vet jag inte…

När Hazel med cancer i lungorna möter Augustus som tillfrisknat från sin variant av sjukdomen är det som en saga. Men det blir ju förstås inte så. John Green har skrivit en bok med cancer i birollen, allt annat hade varit olidligt. Huvudpersoner är Hazel, Augustus, Isak, deras föräldrar och en sjujäkla massa kärlek. Jag vet inte om jag någonsin har skrattat och gråtit samtidigt så mycket till en bok tidigare. Skrattat ja, gråtit ja verkligen, men inte samtidigt. Att bryta ihop i ledsna tårar för att i nästa mening hitta något så sjukt roligt att jag måste skratta högt med tårarna sprutande, det är en ynnest och anledningen till att jag läser. Jag tror kanske inte att 17-åringar pratar som de gör i den här boken men det är helt ok, jag älskar de där dialogerna ändå. Och vem vet, kanske är vissa tonåringar såpass mycket klokare, roligare och mer välformulerade än jag och mina jämnåriga var (vi trodde nog att vi var sådär coola men verkligheten var tyvärr en annan).

Och nu torkar jag tårarna och lever vidare. Med mina levande och minnet av dem som blev berövade sitt levande men ändå levde. Vidare!

The Fault in our Stars John Green. Penguin

Andra om boken: Bokhora, Enligt O, Beroende av böcker, What you readin?

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

17 reaktioner på “The fault in our stars

  1. Cancer är en fruktansvärd sjukdom. Du visar så fint att man försöker hitta en mening i det som hänt, men ändå är väldigt tveksam till att någon sådan mening finns.

    1. Man vill ju gärna hitta en mening också i det meningslösa, men kanske finns det inte alltid någon eller kanske mer troligt – man får skapa den själv.

  2. När jag försökte förklara detta på jobbet, hur sorlig och rolig och fantastisk den är tittar de bara undrande på mig och säger ”varför läser du en sån bok”…..För att jag inte vill vara utan läsupplevelsen för böveln! Men nej, jag skulle inte sätta den i händerna på min bästis som förlorade sin bror precis som Augustus.

    1. Nej det är klart, för vissa skulle den förstås bli för smärtsam, för dem av oss som är mindre drabbade kan det fungera som en ventil. Och självklart blir läsupplevelsen större om man känner något när man läser.

  3. I min familj har vi en ärftlig variant av cancer som har tagit flera liv. Är så hjärtligt less på den här sjukdomen som drabbar så många världen över. Men ändå var den här boken så fantastisk! Hur kan man älska något som beskriver det värsta man vet? Riktigt, riktigt snyggt gjort.

    1. Det känns som om Green lagt ner en hel del tankearbete för att få till något så bra kring något så känsligt som många drabbats av. Oerhört bra att få det både sorgligt och roligt och aldrig passera gränsen för det obärbara.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge