Mortality

Sedan jag fick veta att den här boken existerar så har jag velat läsa den. Oklart varför. Jag har ingen relation till Christopher Hitchens sedan tidigare och jag har aldrig känt att jag lider av att inte ha det. Han är ett av de där namnen jag hört i bakgrunden under många år utan att riktigt bry mig. Men så skrev Markus Larsson på Aftonbladet en krönika om varför Hitchens och Joan Didion kan lära oss mer om livet och döden är vad vampyrerna kan. Naturligtvis vill man ju säga. Vampyrer lär oss sällan ett dyft om någonting, om de inte är särdeles speciella och exempelvis skildrade av Octavia Butler vill säga. För övrigt är det ofta lite underhållning för stunden bara (och det är naturligtvis inget fel med det). Vilket Didion inte är och vet jag nu, inte heller Hitchens.

mortalityI Mortality berättar Christopher Hitchens helt naket och förfärligt utämnande om hur det är att dö. Hur cancern blir hela ens väsen och det inte finns någon kamp eller något krig att tala om. Jag älskar det där svartsynta, det orädda och samtidigt vettskrämda (för han kan förneka det hur många gånger som helst men jag ser med egna ögon att han är rädd). Jag avundas honom hans starka övertygelse om att gud inte existerar. Faktiskt. Tänk att slippa fundera utan att komma fram till något svar. Tänk att ha det så bergfast nedskrivet i hjärtat och hjärnan. Men så mycket som jag avundas det så tycker jag också att det är i de bitarna som Hitchens stöter bort mig, han är väldigt respektlös mot dem som faktiskt tror och vill honom väl. I övrigt kan man inte kritisera en död man som skriver om sitt döende. Vad skulle jag kunna säga? Hitchens är på många sätt gud i sin egen skapelse och det måste han få vara. Mortality känns som en helt ärlig berättelse av en man för vilken skrivandet var livet.

Mortality är förstås förfärlig läsning. Gräslig. Om mänsklig skröplighet, smärta och den innersta hemligheten. Det är förstås en av de starkaste böcker jag läst, och mörkaste och ändå eller just därför fick den mig inte att gråta en enda gång. Den fick mig att vilja leva. Ännu mer. Mitt liv. Och bli ännu bättre och starkare. Någon gång ska vi alla dö och Mortality får mig att känna mig lite mer förberedd, jag vill också dö utan att slösa energi på det jag inte kan förändra. Det är nog så mycket nåd vi kan hoppas på. Så det gör jag.

Och förstås, jag är smått förälskad i Hitchens sätt att skriva, det där snarstuckna, kalla och dråpliga. Han kan vara en typisk sån där pompös författarman som jag kan komma att vara skittrött på efter några böcker (tänk Jonathan Franzen som inte ens klarade att hålla vår låga levande under en bok) men just nu älskar jag reservationslöst. Hitch-22 är redan inköpt.

Mortality Christopher Hitchens. Twelve Books

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

4 reaktioner på “Mortality

  1. Sjuksköterskan i mig vaknade, och vill absolut läsa för att bättre förstå döendet, medan min privata del känner sig för blödig och vill låta bli. Vi får se vilken av delarna som vinner….

    1. Boken är väldigt lite sentimental och väldigt resonerande så jag tror att det vore ok om sjuksköterskan vann i det här fallet, den är en ovärderlig inblick i hur det är att vara patient och kämpa med att behålla sitt själv.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge