29 mars 2024

En man som heter Ove

en man som heter oveAlla dessa fördomar… Första gången jag hörde om den här boken var när en person upprepade gånger skrev om den på en av mina facebookgrupper. Jag tolkade det som spam. Sen var det hypen på bokmässan som kändes väldigt inte jag. Sen började folk hylla och jag fattade ingenting. Omslaget och titeln fick mig att tro att En man som heter Ove skulle vara en sorts Hundraåringen som klev ut genom ett fönster… , en bok som jag är orimligt anti och som hittade in i min bokhylla genom maken som dock när han läst en bit och upptäckte att Lars Berghagen blurbat bad att få avlägsna, den bor på Myrorna nu. Inte för mig. Och det där unisona hyllandet av Ove kunde jag också blunda inför. Tills Enligt O läste och älskade. Och Lyran.

Så jag läste tillslut. Och jag älskar den här boken. Älskar! Det är en av mina bästa böcker, någonsin. Om handlingen vill jag inte berätta någonting mer än att det handlar om Ove och de människor som mer eller mindre tvingats bli delar av hans liv. Ove är rätt otrevlig. Eller mycket otrevlig. Och jag älskar honom.

En man som heter Ove är rolig, jag skrattade högt väldigt många gånger under läsningen och det hör verkligen inte till vanligheterna. Boken kan dessutom vara den finaste skildringen av kärlek, verklig vardaglig kärlek, jag någonsin läst. Och det var jag ju inte riktigt beredd på… En annan sak jag inte förväntade mig var att jag skulle gråta lika hysteriskt till den här boken som jag gjorde till The fault in our stars. På riktigt alltså, hysteriskt. En tror inte att gamla gubbar ska dra i hjärterötterna på samma sätt som cancersjuka ungdomar men det gör de om de bara är berättade på rätt sätt. Det är väl ett bevis på det fina i livet, att allas våra liv är värda att berätta. Och respektera.

En man som heter Ove av Fredrik Backman. Forum bokförlag

Fiktiviteter

Fiktiviteter föddes sommaren 2009 och är sedan dess en blogg om böcker och läsning. Främst. Ibland är det också en blogg om tv-serier eller annat populärkulturellt. Jag som skriver här heter Helena. Jag är uppvuxen i och bor numera igen i Värmland (denna litterära pärla till landskap). Jag ägnar tiden åt att vara förälder och bibliotekarie. På fritiden tycker jag om att läsa (förstås!), skriva och promenera i skogen. Läser gör jag förstås en hel del. Jag har en särskild plats i mitt läshjärta för kortromaner och poesi. Det jag läser får gärna vara mörkt, vackert och skitigt. Det måste gripa tag och det bör göra i alla fall aningens ont. Med det sagt så händer det förstås också att jag läser mer lättsmälta och glada böcker, ibland behöver jag mitt fluff!

Visa alla inlägg av Fiktiviteter →

23 tankar på “En man som heter Ove

  1. Spectatia skickade hit mig : )
    instämmer i allt! avskräckande 100-åringsjämförelser etc

    har haft otroligt roligt! är nu i slutet. stålsätter mig.

    1. Vi verkar vara många som upplevt det så, undrar om förlaget kunde marknadsfört den på annat sätt…

  2. Den är fantastisk. Jag blev också helt överraskad och golvad. Trodde verkligen inte att det var en bok för mig men så fel man kan ha.

    1. Ja, visst är det härligt! Lite orolig blir jag dock över alla andra älsklingar jag kan ha missat…

  3. Äntligen, jag har gått och väntat på din rec av Ove! Jag lärde känna denne kantstötte man i höstas och han bor föralltid i mitt hjärta.

    1. Ja, han är fin och förfärlig i en härlig mix 🙂 Han är nyttig att ha där boendes i hjärtat tror jag…

    1. Det där att man får lära sig förstå honom lite i taget är en av mina favoritsaker med boken!

  4. Jag hade visserligen skyhöga förväntningar på den här när jag läste den i höstas eftersom jag har läst Fredrick Backmans blogg ganska länge. Men jag älskade den ändå 🙂 Håller med om att det är en helt fantastiskt kärleksskildring!

    1. Jag har bara läst enstaka inlägg på bloggen och kopplade inte heller ihop honom med boken så jag hade ingen koll 🙂 Skönt att den infriade dina förväntningar!

  5. Det är exakt så här jag kände när jag läste den! Precis läst klart och tårarna bara rinner… Så vacker!

    1. Väldigt vacker, sorglig och rolig samtidigt – en väldigt svår kombination som Backman balanserar väldigt bra.

Lämna ett svar till Erika Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.