Fiktiviteter goes feminism

En dag som denna känner jag att jag vill göra ett sällsynt politiskt ställningstagande här på bloggen. Jag skriver väldigt sällan uttalat politiskt och jag tänkte att vi ska reda lite i varför här idag.

Att jag är feminist hoppas jag lyser igenom då och då och kanske också återspeglas i de böcker jag väljer att läsa och skriva om. Jag hoppas också att det ibland syns när jag skriver om Buffy, Who och Torchwood. Att jag tycker det är viktigt, och att jag tycker att det är svårt.

Anledningen till att jag inte är så uttalat politisk (och med politisk menar jag nu också och framförallt feministisk eftersom jag tycker att det är mindre viktigt att proklamera en partitillhörighet som jag inte har här på bloggen) är inte som jag först trodde att jag är konflikträdd. Det är jag men när det kommer till något så grundläggande som att vara feminist så är jag helt och hållet beredd att stå upp när det blåser. Men, och det är ett stort och viktigt men, jag har ingen direkt självförtroende när det kommer till att argumentera. Jag är helt hopplös när jag läser debattartiklar till exempel eftersom jag ofta tenderar att hålla med de som skriver, när sedan någon svarar så tycker jag att de har en viktig poäng och så svänger jag. Det här handlar inte om att jag skulle vara en helt ohjälplig vindflöjel utan egna starka åsikter. Det handlar om att jag är långsam, och lite om att jag inte vågar lita på min magkänsla. När det gäller de senaste debatterna – Tintin och Lilla hjärtat har jag nu, ett halvår senare, landat i en åsikt och den åsikten är dessutom betydligt mer komplex än för eller emot. Jag är inte lämpad för twittersamhället med andra ord. Där man ska tycka saker direkt, jag får allergiska utslag av det och vill krypa under sängen sjungande en sång för att slippa alla intryck på en gång. Jag imponeras och skräms av folk med omedelbart starka åsikter. Jag är inte sån. Därför tar jag del i få aktuella debatter, mina tankar är sällan färdigtänkta innan debatten är död…

Sen finns det en annan självförtroendebaserad sak också och det är att jag blir lite skrämslagen av alla teorier hit och dit som jag tror att jag inte förstår. Jag lider av en vanföreställning om att jag bör ha koll på alla former av feminism och genast kunna placera in alla tankar i förstavågsfeminism, andravågsfeminism eller någon annan av alla de våger som möjligen också finns. Jag har ju egentligen rätt bra koll men känner att jag borde kunna mer för att få uttala mig. Det är inget jag kräver av andra så jag borde naturligtvis lägga ner det där men det är svårt…

Min egen resa mot feminismen, hur ser den ut? Jag vet faktiskt inte. Jag kan inte säga att jag har någon sån där Eurekastund där jag kan säga att jag insåg mig vara feminist. Det är nog tankar som alltid funnits och som mognat och växt, för att jag är mer feminist och mer övertygad nu än för tio år sen är det ingen tvekan om. Jag tror att min forskning varit avgörande, att jag forskat och skrivit om kvinnor som hade det riktigt jäkla förfärligt just för att de var kvinnor. Foucault och alla dessa tankar och resonemang om makt har varit viktiga. Att min man är genusvetare förstås, alla diskussioner vi haft när han förklarat konstruktion för mig… Margaret Atwood har spelat roll, att bli förälder, att se tillbaka med nya glasögon, att läsa, läsa, läsa, att se hur det fungerar inom olika yrkesvärldar och se jämställdhetsarbete i arbete och inte. Så många saker har spelat in men vikten av ett feminstiskt engagemang blev riktigt tydligt först och främst när barnen kom. Det var då det blev praktisk, påtagligt, superviktigt och lite svårare. Det engagemanget märks framförallt hemma vid frukostbordet och med barnen i vardagen men jag ska bli bättre på att göra det här också, diskutera. Jag ska försöka släppa lite på “men inte ska väl lilla jag”-mentaliteten en aning och bli lite militant när jag känner att jag behöver (men jag rensar nog också fortsatt arga recensioner från ännu argare ilskeangrepp).

Hur ser er resa mot och förhållande till feminismen och det politiska ut?

3 Replies on “Fiktiviteter goes feminism

  1. Åh vad bra skrivet!! Jag håller sååååå med om det där om att läsa en artikel och hummande hålla med bara för att sen läsa en kommentar till det hela som inte håller med och även då humma och hålla med.
    Det jag vet är att jag själv ser skillnad på män och kvinnor, jag ser skillnader på människor i allmänhet. MEN jag behandlar dem inte olika för de, jag respekterar alla för att vi är olika vilket är mänsklighetens stora styrka – olikheten.
    På ren stönighet så nappar jag alltid så fort någon kommer och ber om några stora starka karlar…
    TACK för en bra blogg!

    1. Skönt att höra att jag inte är ensam om mitt fram och tillbaka-tyckande! Kul att du hoppar på när det efterlyses starka karlar 🙂 Skillnader är definitivt berikande, och just därför bör ju alla tillmätas lika mycket värde.

Leave a Reply

Your email address will not be published.*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.