Mississippi

mississippiDet är bara att konstatera att ni har god smak hörrni, och att jag har en hel del riktigt bra böcker hemma i bokhyllan. Efter mars månads hyllvärmaromröstning som var historiskt jämn blev jag inte bara taggad att läsa vinnaren utan också den goda tvåan, Mississippi av Hillary Jordan. Tur det!

Mississippi beskriver det lilla livet, det vardagliga, sköra och obegripligt skitiga livet i det nyblivna efterkrigstidens amerikanska söder. Det känns som om det fortfarande var 1800-tal. Jag mår illa rätt ofta när jag läser den här och jag får en förståelse för förtrycket av svarta och kvinnor som jag nog inte riktigt haft tidigare även om jag trott det. Jordan blottlägger mekanismer som idag är begravda om än inte så djupt i jorden som vi gärna vill tro.

Kriget har gjort saker med de här människorna oavsett om de deltagit eller inte och samtidigt har ingenting hänt. De som kommer tillbaka kommer tillbaka till en plats där alla förväntar sig att det normala ska bestå. Den svarta soldaten ska återgå till sin slavposition, även om slaveriet motvilligt upplösts. och den vite krigaren ska glömma det hemska han gjort och vara så glad som alltid, och dessutom glömma att han stridit med den svarta soldaten för sitt land. Det är hjärtskärande rakt igenom. Och Laura som tvingas ut i skiten utan att kunna protestera, för det gör inte kvinnor. Barnen som dör och hostar och leker. Karlarna som hittar på sina egna lagar för att döva den där ångesten som måste vara total, att inte duga, att inte vara bra nog att tillfredsställa ens sig själva. Herregud vad synd det är om allihop eller inte… Jag har några invändningar nämligen. Pappi är exempelvis en så genom hela märgen vedervärdig figur att jag inte tror på honom eller hans existens (jag vet att det finns hemska människor men de genomruttna varianterna är så ofantligt sällsynta att de inte funkar i litteraturen för mig). Det finns inte ett förmildrande drag hos honom och det gör honom helt obegripligt och ogripbar. En annan sak jag inte gillar är de där framåtblickarna – det var sista gången jag hörde hans röst, i och med att vi gjorde så beseglades hans öde, kanske var det när vi gjorde så som allt började. Jag fattar ändå att vi är på väg mot crescendot, en plantering räcker bra för mig, femtio gör det hela mindre spännande eftersom jag vet att det som händer aldrig kan leva upp till det som byggs upp. Sen, om vi ska avsluta gnälldelen av detta, så har jag svårt för titeln också… Där Mississippi är väldigt allmänt så berättar originalet  Mudbound väldigt mycket – gården som nav, leran, det instängt klaustrofobiska.

Men förutom de små invändningarna så älskar jag den här boken väldigt mycket. Karaktärerna fungerar (förutom Pappi då men jag fattar varför han finns där, om han ändå fått klappa en sondotter på håret eller något…), omgivningen är så misserabelt trovärdig att jag vill gråta och förtrycket skildras på ett sätt som går rakt in i hjärtat på mig.

Många andra har också skrivit om boken, bland andra: Eli läser och skriver, Enligt O, Och dagarna går, Bokmilaskogen, Böcker böcker, böcker.

Mississippi av Hillary Jordan. Historiska media.

9 Replies on “Mississippi

    1. P.S. Berättartekniskt så skulle det skulle vara en fördel att låta fadern få en egen röst i berättelsen. Då kanske bilden av honom blivit mer mångfacetterad. D.S.

      1. Det hade varit jättespännande att få se åtminstone en liten episod ur hans perspektiv, för att få en känsla för honom (mer än ren avsky då).

Leave a Reply

Your email address will not be published.*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.