En orolig grav

en orolig grav

Elly Griffiths blir bara bättre och bättre! Redan i förra boken, Känslan av död, upplevde jag att Ruths värld blev lite mörkare och lite mer komplex, lite större. I En orolig grav introducerar Griffiths dessutom en hel hög nya karaktärer och hon gör de så snyggt, det känns verkligen att hon öppnar upp kontaktnätet för att göra böckerna om Ruth ännu bättre och kanske framförallt fler. Ruth står i centrum men hon är inte alls ensam. Cathbad får exempelvis väldigt mycket utrymme i En orolig grav och det uppskattas av druidens fanclub (även om hjärtat bokstavligt talat stannar några gånger).

Mysteriet är också väldigt välskrivet, det handlar om trolldom, Pendle-häxorna (blink Winterson), kung Arthur, korpar och modern rasism om vartannat och det är så fint hur deckargåtan står totalt i centrum och befinner sig i periferin på samma gång. Livet pågår samtidigt som döden, nuet samtidigt som det förslutna och det är en sak hos Griffiths som jag tycker väldigt mycket om.

Hur mycket jag än bryr mig om Dan och branden och Vita handen och korpkungen (och det gör jag) så är den stora frågan för mig genom hela En orolig grav – hur ska det gå för Ruth och Nelson, till slut, hur skulle det lyckliga slutet se ut? Och jag blir så glad av det eftersom det visar att Griffiths skriver relationsromaner snarare än renodlade deckare. Och hon gör det bra. Keep them coming säger jag!

Men! Det här med att Ruth väger något kilo mer än mig och beskrivs som orimligt fet irriterar mig väldigt, väldigt mycket. Hur kort kan hon vara?

En orolig grav av Elly Griffith. Minotaur.

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

8 reaktioner på “En orolig grav

  1. Men ELLER HUR! Hon måste ju vara runt 150 för att hennes övervikt ska vara så störande och abnorm som den ger sken av att vara. 🙂 Fast jag tänker mig att hon är lite allmänt missnöjd och nojig sådär som man (tyvärr) kan vara, vilket om man nojar för mycket, och vänjer sig vid en skev kroppsbild, kan ta smått absurda proportioner. Ett personligt men tyvärr sant exempel från min värld: jag väger några kilo mindre än Ruth (åtminstone hennes vikt i första boken) och är av medellängd och tyckte, när jag fastnade framför ett avsnitt av Biggest Loser, att de kvinnliga deltagarna var ungefär i min storlek. Blev jättechockad när det visade sig att flera av dem vägde närmare 100 kilo mer än jag… Kroppsuppfattning är komplicerade, och ofta inte helt logiska, grejer.

    Men visst önskar man att hon – och omvärlden – kunde släppa viktnojandet. Det är ju härligt med en deckarhjältinna som inte är supersmal och tärd (tänk Lacey och gänget, som väl snarare placerar sig på den anorektiska delen av skalan) och ännu härligare vore det om hon – gasp! – kunde vara nöjd med sig själv. (Lättare sagt än gjort, vet jag själv, men hallå, detta är fiktion, där borde det vara möjligt!)

    Och ja, visst är boken bra! Mitt hjärta stannade också ett par gånger.

    1. Det där med kroppsuppfattning är väldigt komplicerat, det har tagit mig väldigt lång tid att få någon form av styrsel på min och jag tror att det är därför jag blir så sur på hur Ruth beskrivs. Om det skrivits som om det var Ruths egen känsla som var grejen, alltså att hon nojar när ingen annan tänker på henne som överviktig, hade det varit briljant tycker jag men nu är det för många som reagerar henne som överviktig. Och då blir det mer som att Griffith säger till mig att en person som är som jag inte är ok fast jag faktiskt är det. Superirriterande! Särskilt som det är som du skriver att Ruth är en helt annan, och känns det sundare (om vi tar bort nojandet), kroppstyp än de supersmala som befolkar de flesta böcker/filmer. Om hon fått vara lite nöjd med sig själv alternativt faktiskt varit överviktig (men ändå minus allt det tröttsamma tjatet) hade det varit väldigt skönt.

      1. Håller med! Men är det inte mest Michelle som ser Ruth som överviktig? Jag tänker mig att det är Michelles triumfkort, ett sätt för henne att försöka (försöka…) känna sig mindre hotad av Ruth. Michelle är ju väldigt konventionell och mån om sitt utseende, så det känns – tyvärr – rätt logiskt att just hon ser Ruth som tjock. Men är det andra som delar den blicken? Måste kolla upp detta, känner jag…

        Åh vad man längtar efter en ny Ruth nu förresten, trots det tröttsamma vikttjatet!

        1. Om det bara är Michelle så är det en trovärdig förklaring, ska absolut hålla utkik nästa gång jag läser även om jag hoppas på att de har slutat med det hela bunten vid det laget…

    1. Häxorna spelar ingen huvudroll direkt (men väl viktig biroll) men Cathbads utrymme är rejält utökat 🙂

    1. Jag tycker nog att hennes noja är rätt lik vikthets, hon mår ju så himla dåligt över det, i övrigt är hon riktigt sympatisk om hon orkade tycka om sin kropp vore hon supersympatisk 😉

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge