Flickan som slutade tala

flickan som slutade talaAtt tvingas berätta för sitt barn att den andra föräldern inte kommer hem, någonsin, det är en av mina största rädslor. Jag kan inte ens tänka mig hur en gör. Den enda jag känner som tvingats till detta gjorde det lugnt och sakligt, hade förmågan att lägga sin egen sorg på bordet bredvid sig för att berätta för sitt barn vad som hänt, när hon inte själv kan ha förstått. Jag har alltid tänkt att jag hoppas att jag ska orka göra likadant om jag någon gång, gud förbjude, blir tvungen. Och ändå känner jag mig så oerhört besläktad med mamman i Flickan som slutade tala

82 sidor text, stort teckensnitt, korta kapitel. En kortroman eller långnovell som lyckas säga så mycket om sorg, överlevnad och hur svårt det är att prata med varandra även när vi egentligen vill. De där besvärjelserna vi sysslar med för att glömma och hålla kvar. De där sakerna vi saknar ord för också när vi använder orden, skriver oss igenom, varje dag.

Den lilla flickan hanterar sin sorg efter fadern ensam, i tystnad. Och mamman skriver sig in i sin egen värld, bort. Hon är så ensam, båda är så ensamma, båda i en fantasivärld. Jag önskar att det vore samma fantasivärld. När mamman söker flickans hand utan att nå brister mitt hjärta.

Det jag tycker så mycket om med Flickan som slutade tala är enkelheten tror jag. Hur flickan, utan bitterhet, studerar sin mor, förhåller sig till henne och förstår. Mamman får vi aldrig riktigt se från andra perspektiv än barnets och ändå känner jag en sån ömhet för henne, hennes tvångsmässiga konstnärskap (det är alltid tvångsmässigt va?) och kamp för att överleva förlusten. Det är inte lätt att vara den där perfekta föräldern, lägga undan sig själv och göra det som borde göras. Jag tycker om den respekt för det som boken förmedlar.

Flickan som slutade tala av Yasmine Ghata. Elisabeth Grate förlag

2 Replies on “Flickan som slutade tala

  1. Jag har varit på gång att kommentera ditt inlägg flera gånger, men inte kommit till skott. Inte hittat orden. Min man, barnens far, får helt enkelt inte dö. I alla fall inte än på länge, och inte före mig. (Ego, jag vet…) Det jag känner inför boken efter att ha läst din recension är att jag både vill, och samtidigt inte vill läsa den. Att möta dotterns och mammans sorg både lockar och skrämmer mig.

    1. Det är definitivt såna saker man inte vill tänka på ens. Men boken tycker jag att du ska läsa, den är trots allt väldigt osentimental och inte så förfärligt tung som man kan tro.

Leave a Reply

Your email address will not be published.*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.