29 mars 2024

Paradise lost: Dödsdömd

20130510-211549.jpg

I början när jag läste Dödsdömd var jag lite orolig inför att skriva den här texten. För jag tycker inte alls om Damien Echols, han är till en början en rätt osympatisk karaktär som ser ner på och äcklas av varenda människa utom möjligen sig själv. Och hur berättar man att man känner så inför en person som suttit halva sitt liv i fängelse för ett brott han inte begått utan att verka ogin? Damien Echols har all rätt i hela världen att vara bitter, arg (oj så mycket ilska det finns innanför det där skalet!) och äcklad av mänskligheten. Herregud, jag är äcklad över oss när jag är klar med den här boken.

Det är i mycket Eddie Vedders blurb som gör det svårt för mig eftersom han skriver att ”Damien lär oss hur vi ska leva” och jag känner verkligen att han inte gör det. Men jag bet ihop och läste vidare. Och insåg att nej, Damien lär oss banne mig inte hur vi ska leva (jag vet exempelvis av egen erfarenhet att det är försvaret som är så lätt att ta till när man blir lämnad utanför och bortvald, att se ner på andra, inte funkar i längden, det bryter ner en inifrån), han visar oss hur vi lever, överlever. Hur en människa bryts sönder av att inte visas respekt, inte lyssnas på, inte bli behandlad som en människa. Och han visar hur också vi som är fria att styra över vår yttre tillvaro beter oss jävligt illa. Echols gör dessutom några riktigt intressanta analyser av rättssamhället, exempelvis att dödsstraff inte utdelas till dem som gjort sig skyldiga till de värsta brotten utan till dem som får mest uppmärksamhet. Det är en skämmande och tankeväckande analys.

Den tillvaro som Echols skildrar är så vidrig att jag mår illa bara av att tänka på den. Skiten, förtvivlan, våldet. Och de där historierna om de otillräkneliga och ibland oskyldiga som förs till avrättningskamrarna.

Till detta är det här en berättelse om en liten pojke som växte upp under fattiga, kärlekslösa och rent vidriga former och aldrig fick lära sig sitt eget värde. Han verkar dock ha lärt sig det i fängelset. Texterna är till stor del skrivna i fängelset och det märks en tydlig utveckling, en mognadsprocess kanske (han var ju trots allt väldigt ung när han fängslades). Den där osympatiske och hatiske Damien blir mer och mer generös, när friheten kommer kan han betrakta människor med värme, det märks dock vad fångenskap gör med en människas psyke. Jag tror att det finns goda chanser att Damien får ett gott liv, men jag tror också att det samtidigt på ett sätt är försent, att han är trasig och aldrig kan lagas helt och hållet. Att vi som samhälle måste dra lärdom av det. Vi i Sverige delar, tack och lov, inte ut dödsstraff men fel begås också här och hur ofta tänker vi på tillvaron för de som är frihetsberövade, de skyldiga och de oskyldiga?

Och så är det här också en bok som visar att det finns tre pojkar som fortfarande är döda, för vilka ingen rättvisa skipats och i vilkas namn fasansfulla oförätter begåtts.

Dödsdömd av Damien Echols. Norstedts förlag

Fiktiviteter

Fiktiviteter föddes sommaren 2009 och är sedan dess en blogg om böcker och läsning. Främst. Ibland är det också en blogg om tv-serier eller annat populärkulturellt. Jag som skriver här heter Helena. Jag är uppvuxen i och bor numera igen i Värmland (denna litterära pärla till landskap). Jag ägnar tiden åt att vara förälder och bibliotekarie. På fritiden tycker jag om att läsa (förstås!), skriva och promenera i skogen. Läser gör jag förstås en hel del. Jag har en särskild plats i mitt läshjärta för kortromaner och poesi. Det jag läser får gärna vara mörkt, vackert och skitigt. Det måste gripa tag och det bör göra i alla fall aningens ont. Med det sagt så händer det förstås också att jag läser mer lättsmälta och glada böcker, ibland behöver jag mitt fluff!

Visa alla inlägg av Fiktiviteter →

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.