Att längta barn

Det blir inte alltid som man tänker sig… Det började med att Bokbabbel skrev så fint om en bok att jag började plita på en egen text om mina erfarenheter i ämnet barnlöshet eller egentligen missfall, sen tipsade hon om Det bästa barnet som inte heller handlar om missfall men ändå tar upp mycket av det opratbara (Bokbabbel håller också på och samlar ihop en läslista). Tanken var hela tiden att få ihop en maratonlång text om att förlora ett ofött barn. Maratonlång för att det nog inte kunde undvikas, om missfall för att det saknas berättelser om det. Så med den ingången började jag läsa Det bästa barnet.

Att det inte alltid blir som man tänker sig kan paret i Sofia Olssons Det bästa barnet (en fortsättning på hennes Hetero i Hägersten som jag skam till sägandes inte har läst än) skriva under på. Vi möter ett totalkrisande kärlekspar som inte vet vad de vill annat än att de nog vill ha barn. Och det är så smärtsamt bra, den där beskrivningen av hur den där längtan efter barn till slut blir till besatthet överskuggande allt annat.

20130522-190026.jpg

Jag har ingen aning om hur det är att tvingas in i den där cirkusen av sprutor, hormoner och ägg. superjobbigt, förfärligt antar jag. Min erfarenhet av barnlängtet är en annan och kan kännas lite futtig med tanke på att det tog oss ganska precis två år mellan beslutet att vi ville få ett barn tills vi höll henne i våra armar. Det är ingen tid alls egentligen, men det där första året när vi försökte var en sån fasansfull mardröm. Jag känner så igen mig i Det bästa barnets beskrivning av den växande sorgen som läggs in i varje jäkla mensvärksgenomlidande, känslan av att vara en dålig kvinna (få barnlängtande kvinnor fixar att vara feminister också, som mannen i Det bästa barnet väldigt insiktsfullt påpekar).

En sak som hände med oss och som inte händer i boken är den graviditet som blev nästan direkt när vi började försöka. Jag blev med barn och jag kan säga att även om man vet hur stora riskerna är så börjar man drömma och planera för det där barnet. När det sedan rinner ut som en blodig klump är det inte bara ett nio veckors foster som försvinner, det är också det där barnet som man aldrig får hålla i handen, leka med eller lära skratta. Det finns flera anledningar till att jag trodde att jag skulle dö. Förutom den där smärtan som inte kan beskrivas förstås, den kroppsliga.

Eftersom jag är den jag är så hade jag gärna velat hitta tröst i litteraturen, velat läsa om erfarenheten, komma bort från känslan av skam. Jag behövde styrkas. Men ingenting.

Vet ni att den enda jag berättade för (min man var med, honom behövde jag inte berätta för) då var en professor jag skulle tenta för den där dagen när jag trodde att jag skulle dö? En gammal professorslik historieprofessor. I åratal efteråt, också när jag väntade mitt andra barn, hon som skulle födas, mindes han och frågade. Sånt borde ha fått mig att berätta mer. Men eftersom berättelserna saknades trodde jag inte att de fick finnas. Kanske är det därför det här inlägget publiceras i alla fall. Till slut. I tryggheten av att nu ha förmånen att älska två livs levande barn…

Det bästa barnet är en riktigt jobbig bok om kärlek och svek, och om att se sig själv bli den där barnmaskinen som gråter hela tiden. Det blir som sagt aldrig som en tänker sig och det här blev inte mycket till recension, inte mycket till text om missfall heller kanske. Men den blev i alla fall nästan lite monsterlång…

Det bästa barnet av Sofia Olsson. Galago

Vill du läsa riktiga recensioner av Det bästa barnet? Bokbabbel, Bokstävlarna och Enligt O har skrivit.

26 svar på ”Att längta barn”

  1. Kan du förstå att jag aldrig reflekterat över detta? Jag ville inte alls läsa något om barnlöshet när den var aktuell för mig. Men det känns verkligen underligt att jag inte kan komma på några böcker där missfall skildras. Men barnlöshet finns med som tema i en av Vibeke Olssons böcker om romartiden – Murkronan. Jag får fundera lite till på detta.

    Svara
    • Jag kan absolut förstå att du inte ville läsa då! Det är väldigt kluvet, och var det för mig också, att vilja/orka läsa eller inte men berättelserna borde finnas där tycker jag, i mycket större utsträckning än de gör. Tack för tipset om Vibeke Olsson, henne har jag planerat läsa i sommar.

      Svara
    • Precis mitt i det är det jobbigt att läsa men jag hade nog velat ha vetskapen om att det fanns ett gäng böcker att ta till när jag kom ur akutfasen. Att berättelserna fanns där, att berättelserna fick finnas…

      Svara
  2. Vad fint att du skrev det här inlägget! Blir upprörd och engagerad nu när jag tänker på det här igen, hur barnlöshet och missfall och hela faderullan ska vara så himla nedtystat, det finns ju inget att skämmas för? Ja, man kan vilja sörja i tysthet också och inte tuta ut det i hela världen när det är som färskast och mest smärtsamt, men kanske senare? Och VAR är böckerna, som behövs både för förståelse och för att de drabbade inte ska behöva känna sig utsatta?

    Så sorgligt med missfall, det är ju klart att man börjar drömma och planera. Fint att det kom två friska barn sedan <3 Har ni talat med dem om missfallet, om jag får fråga? Eller de kanske är för små?

    Ska ta och uppdatera den där listan nu förresten, tack för påminnelsen!

    Svara
    • Visst blir man arg!?!
      Det är sjukt att det ska vara så nedtystat (för så upplever jag det också). Naturligtvis ska ingen tvingas sörja inför hela världen men det ska finnas ett val som är lika enkelt att göra som att sörja tyst. Och jag tror också att det finns olika sorgeuttryck för olika faser. Det viktigaste är att det finns berättelser (muntliga, skriftliga, personliga, officiella) som visar att det är ok att berätta och att skammen är något märkligt, påtvingat och inte alls nödvändigt.

      Vi har inte pratat med barnen om det än men vi kommer absolut att göra det. Jag försöker få dem att förstå att det här med bäbisar inte är någonting man ”skaffar” osv men våra missfall (det var två) har det inte blivit att vi pratat om än.

      Och tack 🙂

      Svara
  3. Man märker när ämnet kommer upp att vi är rätt många med erfarenheter av det och att även om vi tacklat det på olika sätt är det vanligast fortfarande detta att man ska komma över det fort o inte låssas om sin sorg. Kan inte komma på någon skildring alls på rak arm men har för mig att jag läst nån?
    Det är tre och ett halvt år mellan mina två äldsta, det var inte så vi planerat. Jag kommer alltid att bära med mig tanken på hur det hade blivit om det där lilla hjärtat inte slutat slå nån gång i vecka 10, strax innan jag förväntansfull gick till BM för en tidigt tjuvtitt.

    Svara
    • Det är så grymt det där att man är så förväntansfull och blir så krossad, jag blir så ledsen för din skull och alla vårans skull…

      Visst finns det en förväntan att man bara ska skynda förbi sorgen, det är ju inte som att man får sjukt mycket stöd från vården exempelvis, man ska inte prata om det, inte lägga så stor vikt vid det och sen gå vidare snabbt som attan. Vore trevligt med böcker som kunde väga upp den bilden och de förväntningarna.

      Svara
      • Jag var faktiskt inte så ledsen då – eller snarare, jag släppte inte fram sorgen så mina erfarenheter fr vården har varit goda i det fallet men det missfallet ihop med att en nätbekant förlorade sitt ofödda barn veckor före bf när jag var höggravid med tvåan gjorde att jag aldrig mer kommer att ta det för självklart att det slutar med en bebis.

        Svara
        • Det är så skört alltihop, mycket av det vi tar som självklart. Jag var väldigt rädd under båda mina graviditeter som sen gick bra, skärskådade efter blödningar så det flimrade framför ögonen tillslut. Kanske har det också adderat till den där känslan av skörhet som får mig att vara väldigt medveten om att det kan hända mina barn något förfärligt när som helst. Men det finns å andra sidan många andra orsaker till det så just den saken kanske jag inte kan skylla på missfallen…

  4. Vi hade också ett missfall och jag för mig är det en sorg som jag bär med mig inom mig och som aldrig kommer att gå över. Nu är det fem år sedan men jag vill inte läsa något om det. Det är ett sår som ligger där och gager och en tunn, tunn sårskorpa som jag inte vill pilla på i onödan. Tänker inte på det lika ofta längre, men när jag väl gör det (som nu) gör det fruktansvärt ont. När jag sedan tänker på att jag aldrig skulle ha fått vår älskade minsting om det inte hade varit för missfallet så blir det en så otäck tankeloop att jag inte klarar av att fullfölja den.

    Tycker också att det är konstigt dock att det inte finns litteratur om området så det finns så mycket skrivet om så många andra fruktansvärda livstrauman.

    Svara
    • Jag beklagar verkligen din sorg och förstår absolut att du inte vill läsa något i ämnet. Och visst är tankelooparna jobbiga. Om jag hade fått det där barnet för nio år sedan så hade jag kanske också kunnat ha min sjuåring men med all säkerhet inte min sexåring och så orkar man ju inte tänka, det blir jobbigt med sorgen då när tankarna blir för många.

      Det skrivs om det mesta men väldigt lite om detta som är så vardagligt (= vanligt förekommande men inte småttigt), jag är idag inte jätteintresserad av att läsa högvis med missfallsskildringar men då när det hände hade det varit skönt om de fanns där och bevisade att det fanns olika sätt att sörja, att man fick sörja och framförallt att det var bra att prata om det.

      Svara
  5. Åh vilket fint inlägg! Sälv har jag varit med om två missfall. Med den första så hann jag se det lilla hjärtat slå innan det stannade i sjunde/åttonde veckan och med den andra var det två små liv som stannade i vecka sex och sju. Jag tror det värsta är (om man bortser från tabletter man måste äta och blödningar från helvetet och allt det onda) är att det blir så tomt i själen efteråt. Så mycket förhoppningar som bara försvann helt plötsligt men sedan allas kommentarer om att man ska vara ”glad för att man kan ju faktiskt bli gravid” och ”missfall är ju så vanligt” – kommentarer tillsammans med att det är så hysh hysh. Jag har inga problem med att prata om det men än så länge är det lite för nära för att läsa om det men ska absolut lägga den här boken på minnet. Men sen så är det väldigt fint att läsa om det såhär och läsa alla fina kommentarer. Önskar att det fanns måbga fler böcker i ämnet!

    Svara
    • Så sorgligt 🙁 Önskar att Eve Hietamies bok ”Puolinainen” (”Den halva kvinnan”) fanns översatt, där säger omgivningen just det dumma med ”Åtminstone blir du gravid” etc.

      Svara
      • Läste precis ditt fina inlägg!! 🙂 Önskar också att den fanns översatt för den verkar riktigt fin och bra. Skrivs så få böcker om missfall så ju fler destå bättre 🙂

        Svara
    • Åh så hemskt! Det är så sorgligt att vi är så många som delar missfallsupplevelse och det där med hysh hyshet. Det är så förfärligt med alla kommentarer av typen ”du ska vara glad att du kan bli gravid” och att det är vanligt, som om det skulle hjälpa. Intentionen är säkert god men det blir så fel.

      Svara
  6. Lyssnar just nu på Vänner och älskare av Kallifatides. Någon gång i natt vaknade jag till och spelaren var i full gång. Just då handlade det om att paret fått tre missfall. Det är nästan så att jag undrar om detta var verkligt eller en dröm, återkommer när jag lyssnat i vaket tillstånd.

    Svara
    • Det låter nästan lite magiskt tycker jag, och spännande – ser fram emot din rapport. Jag har inte läst något av Kallifatides men han är en författare jag är väldigt nyfiken på.

      Svara
  7. Fint inlägg och ett svårt ämne! Jag har själv inte fått några missfall, men min syster har råkat ut för det flera gånger så jag har varit med på nära håll och vet hur jobbigt det kan vara. Men visst finns det i litteraturen, bara att det kanske är svårt att hitta? Jag tänker att man i en recension kanske ofta inte skriver ut att en sådan sak händer för att det är att spoila handlingen? Om vi alla slog våra belästa huvuden ihop kanske det går att få fram en sådan där läslista på det här temat. En bok jag spontant kommer att tänka på är Tidsresenärens hustru, där väl missfall och hopplösheten kring det är ett ganska viktigt tema. Men när man skriver om boken är det snarare tidsresor som står i fokus, inte de bitarna av handlingen.

    Svara
    • Jo, jag tror absolut att du har rätt, det finns inbäddat i en hel del litteratur utan att man vet om det. Tidsresenärens hustru är ett jättebra exempel och jag grät mig hålögd över de där missfallen, en väldigt fin skildring!

      Svara
  8. Jag följde en nära anhörigs resa från förväntansfull till allt mer nedbruten vartefter månaderna, och så småningom åren, gick. Psykisk ohälsa fanns också med i bilden och det hela slutade mycket tragiskt med ett självmord.

    Det går såklart aldrig att begripa det obegripbara, men jag tyckte ändå att Det bästa barnet gav mig mer förståelse kring den förtvivlan som ofrivillig barnlöshet kan innebära. Jag kan inte säga att det direkt var en angenäm upplevelse att läsa den, jag fick en hel del ångest över hur destruktivt karaktärerna betedde sig, men jag är ändå glad att ha gjort det och tycker den känns genuint skickligt skildrad.

    Tack för ditt inlägg och för att du inbjöd till diskussionen, jag hoppas att det bidrar till att fler vågar dela sin sorg med andra. Kanske inte nödvändigtvis på internet, men med vänner och andra stöttande anhöriga.

    Svara
    • Så fruktansvärt sorgligt! Det är svårt att hitta orden men jag beklagar verkligen din sorg, upplevelsen att vara med på den nedbrytande resan och det tragiska slutet…

      Det bästa barnet är inte alls särskilt lättläs eller angenäm, jag mådde också rätt dåligt inte minst över huvudpersonernas klaustrofobiska relation och den nedåtgående spiralen men den gav mig samtidigt mycket i form av förståelse.

      Tack för att du ville vara med och dela dina erfarenheter! Jag känner mig väldigt tacksam och ödmjuk inför det faktum att jag med mitt inlägg öppnat för ett litet samtal och jag hoppas att samtalen fortsätter, som du skriver, också bortom internet.

      Svara
  9. Ojoj! Ja såhär är det nästan alltid när man pratar om sin barnlöshet, det visar sig att man är långt ifrån ensam! Jag är väldigt öppen med att det varit så för oss så jag träffar ”likasinnade” både här och där. Jag har aldrig varit med om några missfall, något jag är oerhört tacksam för! Dock är vi två stolpskott som träffat varan och det tog oss sex år innan ungen gav oss ett livstecken. Vi trodde det skulle ske genom adoption men det blev genom ivf. Resan var lång och längtan enorm! De sista som sa att vi bara ”skulle slappna av” höll på att bli ett huvud kortare vill jag lova!!

    Det finns en del litteratur på ämnet när det gäller kvinnlig barnlöshet. Vad gäller den manliga är det nästan helt tyst och det är inte heller ovanligt att männen har problem. Som min man! På båda områdena borde det bli bättre!! Det är synd att ofrivillig barnlöshet ses som så skamligt för om vi öppnade upp för varandra skulle vi kunna hitta likasinnade i varje hörn!

    Det är fint när böcker leder till att vi öppnar upp för varandra! Oavsett vad just ditt problem är finns det inget skamligt i att ha svårt att få barn. Och det finns många möjligheter till barn idag om man bara är öppen för alternativen! Fråga mig!

    Svara
    • Jag tror också att om man är öppen så stöter man på fler i samma situation, det är den erfarenhet jag gjort när jag pratat om det i efterhand. Och det är nog också enda sättet att tvätta bort den där märkliga skamstämpeln, att prata om det och visa att man själv inte skäms.

      Synd att det finns ännu mindre skrivet om manlig barnlöshet, det känns som att det finns färre böcker om manligt föräldraskap också vilket kanske hänger ihop. Män definieras nog inte i relation till barn på samma sätt, på gott och ont. Synd är det i alla fall vad det än beror på.

      Och visst är det en himla tur att det finns många sätt att få barn på idag!

      Svara

Lämna ett svar till Helena Avbryt svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.