Den femte vågen

20130817-101834.jpgNi minns V? Ni minns stämningen från det första avsnittet där det där bautastora rymdskeppet ljudlöst placerar sig över staden och världen. När ingen vet vad som ska hända men alla tänkande varelser är lite rädda att det är något skrämmande. Den femte vågen har mycket av det fast några månader senare, när allt skrämmande redan har hänt.

Den första anfallsvågen har redan svept över jorden liksom den andra, den tredje etc. De få som överlevt att uppleva den femte vågen önskar att de fick slippa. Och mitt i detta helvetiska postapokalyptiska samhälle finns förstås några individer som vi ska bry oss om. Och det händer att jag gör det. Den femte vågen är en bok med bitvis förskräckligt bra driv. Men det är också en lång bok, en bok som kanske kunde ha kortats. Första halvan av boken, när Cassie kämpar genom ensamheten och minns invasionen, är för mig omöjlig att lägga undan. Men sen händer något och den tappar mig på vägen, jag börjar tänka och det är inte bra i kombination med den här boken…

Saker jag tänker när jag börjar med det:

  • Jag har problem med Cassie som är jäkligt barnslig och märklig.
  • Sam känns som ett alibi som aldrig får bli människa.
  • Den där romansen är helt uppåt väggarna (väldigt oromantisk men också vanvettig i och med att de båda försöker ta livet av varandra vid upprepade tillfällen också efter det oerhört abrupta “jag är kär i dig”-ögonblicket).
  • Varför är vissa grupper (nyckelordet är grupper här, någon borde ifrågasätta grundförutsättningen) så ofantligt naiva medan exempelvis Cassie, med all rätt, är totalparanoid – de verkar ju ha ungefär samma informationen…
  • Och varför i hela friden kör utomjordingarna med fem våger? Om de är så himla högutvecklade är det väl bara att göra sig av med oss i en enda sjujäkla våg? Inte så mycket till ok kanske men mer trovärdigt…

  • Jag läste den här boken som en ensamroman och som sådan tycker jag den fungerar helt ok ändå. Nu vet jag att det är början på en, håll i er nu, trilogi och då känns det inte alls lika roligt längre. Det kommer bli fler våger, mer onödigt utdragen förintelse av jordlingar (barn eftersom de är de enda som återstår typ) och framförallt, är jag rädd, mer lortfluffig och obegriplig tonårskärlek i triangel. Tillåt mig att inte hålla andan inför den sjätte vågen…

    Den femte vågen av Rick Yancey. Rabén & Sjögren

    Leave a Reply

    Your email address will not be published.*

    Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.