Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om Snille & smak. Förstås är det roligt att läsa om alla sjuka, galna, absurda och ibland geniala diskussioner som förs på flashback. Men det gnager lite också för det blir inte sällan skratt från ovan, att skratta åt, oerhört sällan med. Ibland undrar jag också vad jag får ut av läsningen som jag inte fått ut om jag läst direkt på Flashback, urvalet förvisso men texten kring inläggen är allt som oftast en direkt upprepning av det som precis sagts… Och så blir jag ganska ledsen över hur folk har det. Jag fattar förstås att allt inte är på allvar men ärligt talat, hur sorgligt är det inte med vuxna människor som ägnar hela sin tillvaro åt att fundera ut komplexa planer för hur de ska smuggla in en apa i landet. Och alla dessa maskulinitetsproblem, herregud vad jobbigt det måste vara att hela tiden vara så på helspänn för att inte verka ”bögig”. Och jag som trodde det ibland var en utmaning att vara kvinna…
Snille & smak av Kringlan Svensson och Valle Westesson. Galago
Håller med till fullo! Skratt från ovan är precis vad det är. Mycket är kul men mer är ledsamt.
Maken älskade men jag är skeptisk… http://joanna-ochdagarnagar.blogspot.se/2013/10/snille-och-smak-guldkorn-fran.html
Ja, jag lyckades aldrig ta mig bortom det där som kändes lite betryckande. Nådde aldrig skrattfasen tyvärr…