29 mars 2024

Svara om du hör mig

Jag tycker att Ninni Schulman producerar välskrivna och bra deckare. Det är småspännande, karaktärerna får rondör och djup genom serien och hon är verkligen inte rädd för att befatta sig med svåra och komplexa vardagsproblem som barnlöshet, missfall, relationsbekymmer, adoptioner osv. Jag uppskattar särskilt hur hon inte heller gör dessa teman till knutpunkter i huvudberättelsen utan låter dem ligga i bakgrunden så som de faktiskt gör i verkliga livet. Vi går ju omkring och bär på en massa skit allihop,  samtidigt som vi inte mördar folk och har oss. Det tycker jag väldigt mycket om i Schulmans serie.

Vad är det då som gör det så jobbigt för mig att läsa? Genom de första två böckerna (Flickan med snö i håret och Pojken som slutade gråta) så trodde jag att det var att jag kände igen mig så himla väl i böckernas Hagfors, jag är ju trots allt uppväxt där. Staden är väldigt bra beskriven, i detalj och i stämning. Väldigt, väldigt bra. Och jag har trott att mitt problem varit att jag saknat utrymme för fantasin i och med att det blivit så påtagligt alltihop. Men i och med Svara om du hör mig uppnådde jag klarhet. Här där älgjakten står i centrum och jag på riktigt kan se, känna och lukta (röklukten i jackan!) min egen pappa i det där jaktlaget. När det är mina gamla skolkamrater som nämns i avslutningstacket och när det kommer närmare än nära så vet jag. Jag har svårt att läsa böckerna för att de så väldigt väl beskriver en plats jag avskyr. Ett ställe jag genom märg och ben uppfylls av en känsla väldigt lik hat inför bara jag tänker på. Jag har flytt, kan inte begripa hur någon väljer att bli kvar eller flytta dit och jag har verkligen inte hanterat det så bra. Kanske är det helt enkelt bra för mig att läsa om mer eller mindre fungerande liv där… Kanske… Men allt jag tänker när det där vardagslivet beskrivs är ”tack och lov att det inte är jag, tack och lov att det är över!”

Det är alltså med blandade känslor jag läser Svara om du hör mig men Ninni Schulman bär ingen skuld i de negativa delarna, det är en bra bok det här, kanske den bästa av de tre? Jag har väldigt svårt att distansera mig nog mycket för att bedöma det bara. Ni får läsa själva istället…

Svara om du hör mig av Ninni Schulman. Forum

Fiktiviteter

Fiktiviteter föddes sommaren 2009 och är sedan dess en blogg om böcker och läsning. Främst. Ibland är det också en blogg om tv-serier eller annat populärkulturellt. Jag som skriver här heter Helena. Jag är uppvuxen i och bor numera igen i Värmland (denna litterära pärla till landskap). Jag ägnar tiden åt att vara förälder och bibliotekarie. På fritiden tycker jag om att läsa (förstås!), skriva och promenera i skogen. Läser gör jag förstås en hel del. Jag har en särskild plats i mitt läshjärta för kortromaner och poesi. Det jag läser får gärna vara mörkt, vackert och skitigt. Det måste gripa tag och det bör göra i alla fall aningens ont. Med det sagt så händer det förstås också att jag läser mer lättsmälta och glada böcker, ibland behöver jag mitt fluff!

Visa alla inlägg av Fiktiviteter →

En tanke på “Svara om du hör mig

Kommentarer är stängda.