Bibliotekariestereotyper och sånt

Alla vet vi ju hur en bibliotekarie är – tråkig. Hur hen ser ut – tråkig. Vad hen lever för – biblioteket och att vara tråkig. Det är ju liksom bara såna vi är.

Jag personligen innehar alltså två av de yrkestillhörigheter som platsar mycket högt upp på tråktoppen, jag är bibliotekarie och historiker (fd men ändå). Tänk er så tråkig jag måste vara där jag går omkring i mitt tråkiga privata dammiga bibliotek om kvällarna och bara längtar efter att få gå till jobbet och hyscha på kids. Ja herregud… Har vi sett en normal bibliotekariemänniska i medier/filmer/tv-serier innan Jenny Lindh dök upp i DN och Babel och gjorde bilden i alla fall lite buckligare? Att Giles i Buffy the vampire slayer är min favoritbibliotekarie inom populärkulturen säger väl en del om utbudet. Inget ont om Giles, han är en fantastisk karaktär och kärleksfull människa och visst leks det med stereotypen men han är likväl en människa som avgudar det dammiga biblioteket och lever för bildningen.

I Richard Ohlssons genomgång av bibliotekariestereotyperna återfinns alla typerna, alla förutfattade meningar finns samlade på ett och samma ställe. Och för en bibliotekarie är det förstås deprimerande läsning – begriper verkligen ingen vad de ska ha oss till, fattar de inte att vi är bra och varför ska det där tänkta utseendet vara så jäkla viktigt? Till slut vill jag bara gå ut på en stor tom plats där det ekar effektivt, sträcka händerna mot skyn och gasta ”är det ingen som förstår att bibliotekarier också är människor”. Men det vore naturligtvis att ta i. Så jag stoppar in de där testarna som smitit ur min hårt uppsatta hårknut, drar bibliotekariekoftan lite tätare om mig och går in till katterna (jag har naturligtvis 132 stycken) och övar hyschljud…

Nej, skämt åsido Bibliotekariestereotypen i populärkulturen är en intressant bok, ur många aspekter, inte minst ur genusperspektiv. Jag gillar också avslutningskapitlet om strategier för att krossa myten. Hur vi inte ska göra (uppfinna nya ”typer”) och vad vi ska sträva mot – lyfta och visa vad vi faktiskt är bra på och vilken kompetens vi besitter. Det spelar liksom ingen roll om du (jag vet ju att du aldrig, men) tycker att jag är en tråkig typ men om du dömer alla bibliotekarier som ointressanta och värda att gå en omväg runt så blir det väldigt svårt att utöva det yrke jag har, det som går ut på att hjälpa dig hitta information, bedöma information, förstå den digitala koden, knäcka läskoden, hitta din favoritförfattare, hitta böcker som handlar om din favoritförfattare, hitta böcker som liknar de skrivna av din favoritförfattare, samla ihop en grupp med vilken du kan prata böcker, bjuda in dig till möten med beslutsfattare, utmana dig, ge dig det du vill ha, ge dig det du inte visste att du ville ha osv osv osv.

Bibliotekariestereotypen i populärkulturen av Richard Ohlsson: BTJ Förlag

9 svar på ”Bibliotekariestereotyper och sånt”

  1. Åh spännande bok! Den ska jag köpa in till mitt bibliotek direkt. =)

    Tycker själv inte att jag är som myten säger, pga. att jag har adhd och inte bryr mig så mkt om ordning, tystnad och att göra saker som man alltid gjort. Men jag kanske faller under kulturtantstypen om det finns en sån.

    Svara
    • Det finns säkert en sån också, men jag tycker ju egentligen inte att någon av de bibliotekarier jag stött på passar in på den här myten så jag förespråkar en total frigörelse och att vi får fortsätta vara oss själva på olika vis. Det skulle ju inte funka att driva bibliotek om alla gick omkring och var sådär på riktigt 😉

      Svara
  2. Den här har jag också sneglat på. Jag är ju inte bibliotekarie än men det är ju bra att veta hur ens framtida kollegor är och om jag passar in i mallen 😉

    Svara
    • Det tror jag absolut att det kan vara bra, kom ihåg att inte försöka leva upp till dem bara – det blir exempelvis väldigt jobbigt om du faktiskt skulle läsa alla böcker i biblioteket vilket folk vanligen tror att du gjort 😉

      Svara
  3. Haha! Hade den här hemma i evigheter men fick lämna tillbaka den eftersom jag inte hann läsa den. Bläddrade lite dock och tyckte det var synd att det inte var några illustrationer. Men han kanske får fram sin poäng ändå…?

    Jag är ju färdig bibliotekarie i januari (förhoppningsiv, om inte uppsatsen tagit kål på mig innan dess) och märkte av de här stereotyperna redan *innan* jag började på utbildningen. ”jaha, du ska plugga till bibliotekarie. Vad gör ni då, läser alla klassiker hela dagarna?” Det kan jag väl stå ut med, men värre tycker jag är när mina studenter (jobbar på ett universitetsbibliotek) har en fråga och har själva knåpat ut ett svar på vad de behöver för bok eftersom de tror att vårat jobb bara är att hämta boken och inte leta upp vad de behöver för bok. Deras lösning är ofta uppåt väggarna…

    Ska nog läsa den här i vilket fall som, inte minst för att jag är nyfiken på avslutningskapitlet!

    Svara
    • Det är ju faktiskt ett problem det där att biblioteksanvändare inte har pejl på att vi besitter en rätt stor kompetens, att vi är där för att använda den. Det är ok att tro att jag är tråkig men när de börjar tro att vi läser skönlitteratur hela dagarna och att de måste göra det jobb vi kan och vill göra istället för att fråga oss så blir det ju väldigt trist och otympligt.

      Han får fram sin poäng utan bilder men det hade förstås varit ännu bättre med.

      Svara

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.