The language of dying

Varning! Här följer en recension så undermålig i relation till recensionsoffrets, bokens, fantastiskhet att jag nästan skäms litegrann. Strunta inte i att läsa boken för den sakens skull, ok? 

Det hände sig i början av nyåret att jag drev runt på Londons gator och hamnade på finfina älsklingsbutiken Forbidden planet där jag råkade snubbla över den snyggaste boken på år och dag. Jag köpte den naturligtvis. Sen ägnade jag en tågresa och lite till åt att läsa och förundras, och konstatera att jag helt oförhappandes hittat en riktig liten pärla.

The language of dying är en berättelse om en kvinna som sitter vid sin fars dödsbädd, det är berättelsen om syskonen som kommer till huset för att följa sin far på den sista resan, om kvinnan som står i mitten. Vi får glimtar av deras liv och skymtar något magiskt i ögonvrån, ett väsen som väntar på henne någonstans där ute.

Det som är fantastiskt med The language of dying är allt. Språket, sättet att bygga karaktärer och stämning, den magiska realismen, allt är fulländat som det nästan bara kan bli i 130-sidorsböcker. Alla måste läsa den här boken, alla måste gråta och le och känna sig helt urvridna men lyckliga efteråt. Hör ni det? Läs!

The language of dying av Sarah Pinborough. Jo Fletcher books

12 Replies on “The language of dying

Leave a Reply

Your email address will not be published.*