Det försvunna barnet

Vi bibliotekarier har, till skillnad från vad många tror, inte betald arbetstid för att läsa skönlitteratur. Det såna som jag däremot inte kan låta bli att göra är att få syn på små pärlor och släpa hem tonvis med böcker när arbetsdagen är slut. Det är också en förmån som inte går av för hackor…

En synnerligen lång måndag (jag jobbar alltid 08-20 på måndagar men vissa dagar känns längre än andra) ramlade jag över Allan Guthries nyutkomna Det försvunna barnet. Vid första anblick är det inte alls en bok för mig – barn som försvinner, ångestridna män i uniform… Men det är en väldigt tunn (123 sidor) sak, luftigt skriven, med korta kapitel och så är det Edinburgh… Så jag plockade förstås med den hem och läste ut den på kvällen. Och det kan med säkerhet konstateras att det är precis så den bör läsas, lite hetsigt.

Jag älskar den olycksbådande stämningen i boken, att först inte förstå någonting (inget är som det först verkar i den här boken) och sen oroa mig resten av berättelsen för att det faktiskt ska hänga ihop så som jag misstänker att det gör (det gör det, och inte). Det är en grym bok, och en oerhört sorglig berättelse i berättelsen, den om den stackars mamman som förtvivlat söker efter sin son. Åh vad det gör ont!

Det försvunna barnet är en uppslukande historia som kanske inte lämnar så värst djupa spår efter sig men jag tror att delar av den kommer hänga kvar ett bra tag ändå. Den är välskriven också, och väldigt skicklig på att ge djup åt karaktärer på få sidor.

Det försvunna barnet av Allan Guthrie. Argasso

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.