Barbro och bladen brinner

Jag blev så glad när det stod klart att Barbro Lindgren förärats ALMA-priset att jag blev tvungen att läsa några av mig tidigare olästa böcker av henne. Först var det Bladen brinner, om den unga Barbro på väg att bli kvinna. Och den var förstås ett hopkok av allt det jag älskar allra mest med Barbro Lindgren. Frispråkigheten och friheten i språket. Värmen, kantigheten, och det fullkomligt självklara i att vara sig själv precis som en är. Den som ändå vågade låta sig brinna som Barbro!

Sen läste jag Titta Max grav! och hittade den där svärtan som också återfinns i hennes barnböcker men som där är i alla fall maskerad. De där existentiella spörsmålen – vad är ett liv? Vad lever man för? VLMF?

Och så måste jag läsa lite av hennes poesi. Det var så länge sen. Det blev hjärtskärande diktsamlingen Nu är du mitt barn. En svit om Barbros mor och hennes sista tid, minnena av livet som varit. Och det var inte lätt. All denna förlamande sorg som drabbar oss människor, jag begriper verkligen inte hur Barbro Lindgren lyckas ge mig styrka genom den… Men det gör hon. Kanske är det såhär hon gör det:

Djupt djupt inne i sorgens
mörker, glimtar en annan
sorts glädje fram,
en allvarligare glädje,
i grunden besläktad med sorg.

Se magnolian! Den blommar nu!

För mig är Barbro Lindgren hon den där som skrev Vilda bebin och Karlknut som mamma läste för mig. Sen är hon tanten som jag såg i affären en av alla semestersomrarna på Öland, hon som var så arg och sprakade av passion. Senare blev hon den geniala som gav mig och maken Nökhamlet när vi som alldeles nyihopna högläste Vems lilla mössa flyger (vilket för övrigt är den bästa boktitel jag vet) om kvällarna. Sen välsignades jag med barn och då blev Barbro den litterära gudmodern som med kärleksfull hand gav mig verktygen att öppna bokvärlden för ungarna. Från några månaders ålder läste vi Max blöja för våra bäbisar varje kväll. Först fattade de inget, sen fattade de allt. Och så glädjen i att läsa så språkligt fantastiska texter som Vilda bebi-böckerna. Och Benny! Min kärlek till den grisungen kan inte överdrivas eller beskrivas. Att få sitta med en nybliven storasyster och läsa om hur Benny snor brorsans napp och sticker. Att få uppleva glädjen av en igenkänning. Så vackert! 

Ingen är som Barbro, Barbro är som ingen. Hon har lärt mig att vi alla är unika, och väldigt, väldigt lika.

Bladen brinner, Karneval förlag / Titta Max grav!, Karneval förlag / Nu är du mitt barnRabén & Sjögren

3 svar på ”Barbro och bladen brinner”

Lämna ett svar till Helena Avbryt svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.