En långfredag om tvivel och tro

Jag känner att jag nog borde berätta varför jag dras till de här bibliska berättelserna. Problemet är att jag inte är riktigt säker själv. Grundhistorien, passionsdramat är förstås fulländat som berättelse, där finns allt av sorg, uppoffring, kärlek och död. Det är en aspekt. Sen blir det ofta bra böcker av de där detaljbetraktelserna som fokuserar en person i den större helheten. Det finns så många intressanta personer där. Men det räcker inte så, det är något mer som drar mig dit. Redan som barn var jag smått besatt av berättelsen om Jesus golgatavandring och allt som omslöt den. Minns ni den där tv-serien som visades varje påsk för nu ganska många år sen? Jag såg den varje år, från allt för tidig ålder. Om jag var troende? Ibland. Inte som barn men sen i tonåren trodde jag nog. I sena tonåren blev jag mycket troende vilket jag var några år och det är en historia för sig som inte är särskilt intressant för någon annan än mig. Min tro krossades på ett väldigt abrupt sätt och det är egentligen för privat och för sårigt för att vi ska ta det här men det handlade om att uppleva sig lämnad ensam och att sakna ork att stå emot tvivlet, om att ge upp något väldigt värdefullt i mitt liv. Jag tror att det är därur min fortsatta fascination kommer. Min förundran och alla dessa berättelser om tvivel. För det är det de handlar om. Bibeln beskriver tro medan de här lika skönlitterära berättelserna berättar om vantron och tvivlet hos dem som befinner sig runt Jesus, eller Jesus själv. Jag tycker mycket om att se alla dessa mekanismer och förstå att de är mänskligt maskineri precis som det tvivel och den verklighet vi tampas med idag.

Idag känner jag att jag vill berätta lite om några av de riktigt bra böcker jag läst av just den anledningen. Vi börjar med en bok jag läst ganska nyligt och fortsätter med två äldre favoriter.

Marias testamente är en tung och svår berättelse om en mor som förlorat sin son mer än en gång och som i slutet av sitt liv äntligen får ge uttryck för sin sorg. Tanken att det inte var värt förlusten av den endes liv för att rädda allas själar, ens om en köper den premissen. Och det gör nog inte Maria riktigt, hon har sett döda resa sig och vatten bli vin, men hon kan inte koppla det till den lille pojken som firade sabbaten med henne. Han som är hennes son och inte guds. Det är en vacker skildring av en son som blir politiker och offrar allt för det han måste och en mor som tvingas se på. Som tvingas uppleva sig skydda sig själv före honom som inte kan räddas. Som tvingas slåss mot bilden av sig själv som en feg svikare. Som vi väl alla gör. Vi kanske alla är Maria, som vi alla är Jesus och Barabbas och de där självrättfärdiga männen som kommer till Maria för att höra henne berätta den historia som de själva bestämt att hon ska minnas.

Marias testamente är en väldigt bra bok i sin nisch av passionsskildringar, det är en bra bok helt enkelt. En litterär pärla.

Marias testamente av Colm Tóibín. Norstedts

Pär Lagerkvists klassiska Barabbas beskriver hur tillvaron blev för honom vars liv räddades i den köpslagan som ledde till Jesus korsfästelse. Som man kan ana är det inget liv i lycka han räddas till och det är heller ingen upplyftande läsning man bjuds. Maken till ensam, sorglig och sökande människa får man leta efter. Det är inte mycket som gör Barabbas älskansvärd, kanske ingenting, och ändå blöder mitt hjärta vid blotta tanken på honom. Det ligger något så outsägligt sorgligt i att han gavs livet men sedan inte hade något liv att leva, egentligen.

Lagerkvist visar skickligt och inkännande på trons väsen, hur livsnödvändig och grym (för dem som tror och för dem som önskar men inte kan) den är. Hårdheten blir också tydlig, den hos medmänniskor, kristna och romare, hos förföljarna och hos religionen i sig – varför finns så lite av den förkunnade kärleken i verkligheten? Varför ska det vara så väldigt svårt? Dessutom undrar jag som alltid över de som är förutbestämda att på något sätt svika Jesus, Barabbas (som inte gör det aktivt men som väl ändå ofta betraktas som en svikare genom att han fick livet på bekostnad av Jesus) och Judas, varför omfattas inte de av guds kärlek när de bara gör det de är förutbestämda att göra? Eller är de inte förutbestämda att göra det? Eller omfattas de av kärleken men är oförmögna att se och ta emot? Hela recensionen hittar du här.

Baksidestexten till Den godhjärtade Jesus och Kristus bedragaren är kort och koncis – ”Det här är inte ett evangelium” står det och sen inget mer. Prick på, för det här är verkligen inget evangelium utan snarare berättelsen om en berättelse. Det är inte förkunnelsen om Jesu liv och lidande utan förkunnelsen om hur en berättelse föds, skapas och ständigt omskapas. Frågorna Pullman ställer är intressanta och viktiga, inte bara i relation till religion utan till allt som berättas och som vi hör eller läser som sanning. Hur skapas en berättelse? Vad är sanning och vem bestämmer den? Vad får det kosta att skapa den perfekta berättelsen?

Pullman ger inte själv några direkta svar utan nöjer sig med att starta en tankeprocess hos läsaren. Denna oerhört smart skrivna bok är egentligen en rak berättelse om Jesus och Kristus och de händelser vi redan läst om – liknelserna, miraklerna, korsfästelsen, uppståndelsen… Författaren argumenterar egentligen aldrig utan låter framförallt Kristus fyllas av tvivel och diskutera vissa frågor men de djupare diskussionerna lämnas till läsaren vilket gör mig glad. Jag är inte omedveten om att Pullman med all säkerhet har en agenda och att denna troligen innefattar en stor dos av religionskritik men jag upplever det ändå som att det här är en författare och en bok som tar läsaren på allvar och med tillit lämnar de stora frågorna obesvarade. Den godhjärtade Jesus… lämnar mig med en hel hög intressanta frågor som kommer att räcka länge. Hela recensionen hittar du här.

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

6 reaktioner på “En långfredag om tvivel och tro

  1. Läste nyligen just ”Marias testamente” och tyckte mycket om den, är också svag för berättelser som skriver om bibliska berättelser. Pullmans bok låter särskilt intressant då jag tyckte att även ”Marias testamente” handlar om vad som är sanning och hur en berättelse skapas. Andra tips från mig är Saramagos ”Kain” och ”Evangeliet enligt Jesus Kristus”, samt Marianne Fredrikssons ”Enligt Maria Magdalena”.

    1. Åh Marianne Fredrikssons bok måste ha varit min första bibliska variation, och som jag älskade den! Saramago vill jag absolut läsa och Kain ligger faktiskt i min bokhylla här hemma. Tack för tipsen!

  2. Gillar också romaner på bibliska teman, det finns ju som du säger rätt bra stoff till storytelling där;). En favorit är Mästaren och Margarita, där djävulen kommer till Moskva för att straffa syndiga människor, samtidigt som bihistorien fokuserar på Pontius Pilatus som plågas av en fruktansvärd huvudvärk, vilken botas av den dödsdömde messiasfiguren Jesua Ha-nostri…

    1. Å, det låter minsann som att jag måste ta mig an Mästaren och Margarita snarast! Tusen tack för tipset!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge