Supernatural igen

Behöver jag upprepa att jag är djupt förälskad i Supernatural? Visst är jag allergisk mot när min man kommer upp från barnnattningen när jag är mitt inne i ett program som jag måste se klart och han sätter sig bredvid och jag bara känner att om han inte fått tydliga instruktioner om att inte nämna det fåniga så skulle han börja skratta. Och jag förstår honom. Men så är jag med allt jag gillar som vi inte ser tillsammans, allt som någon kommer mitt i och inte har hela bakgrunden till. Och visst är det lite fånigt ibland med demoner och salt och helvetesportar… Men det är ju det som är grejen. Skaparna till den här serien släpper ofta alla hämningar och det blir totalostigt och ibland också helt fantastiskt.

Och bröderna! När jag i framtiden blir ombedd att nämna mitt favoritkärlekspar från fiktionen tänker jag medvetet misstolka frågan och svara Dean och Sam Winchester. De är ett sånt komplett par och kärleken mellan dem är starkare än någon annan syskonrelation jag någonsin sett på skärm. Det är ett grekiskt drama hur de älskar varandra, och hur de väldigt sällan och väldigt kort får ha det sådär avslappnat mysigt ihop.

Huvudberättelsen är hjärtskärande och väver snyggt vidare på förra säsongens berättelse. Den gulögda demonen, för övrigt en av de vidrigaste skurkkaraktärer som synts i bild, vilar över hela serien trots att han kanske är med i fem avsnitt. Hotet, det som finns inom Sam och det Dean förväntas göra, är totalt hjärtstoppande obehagligt och sorgligt på en och samma gång.

Vi har en fortsatt kärleksrelation jag och Supernatural, men nu blir det faktiskt en liten paus. Jag behöver andas.