Jag heter inte Miriam

Ibland tror jag att de bästa faktaböckerna är de fiktiva. När jag gråtit mig igenom Jag heter inte Miriam kan jag aldrig glömma Auschwitz eller Ravensbruck igen. Där dog Didi och de andra barnen. De har aldrig funnits men barn som dem fanns. Den som läst Jag heter inte Miriam kan omöjligen försjunka i slentrianrasism mot romer, eller någon annan rasism heller, inte om de/vi verkligen läst boken. Om vi känt den. En faktabok känns aldrig på samma sätt, verkliga bilder når aldrig riktigt ända in på samma sätt eftersom det alltid finns filter.

Jag tänker mycket på Göran Rosenbergs bok när jag tänker på Miriam. Ankomsten till Sverige, att aldrig riktigt få rota sig. Att Miriam hela sitt resterande liv förnekar sitt arv för att hon vet att hon inte skulle vara välkommen. Och att jag förstår henne och tror att hon har rätt. 

Det är svårt med de här viktiga böckerna, hur får jag alla att läsa dem? De som behöver läsa, hur når jag dem? Just idag känner jag en stark behov av att om kanske tio år resa med mina barn till Auschwitz och se det med egna ögon. Det är ingen resa jag vill göra, men eftersom en av mina största rädslor för barnen är att de ska bli intoleranta och något annat än medmänskliga, så måste jag nog. Och det är någon sorts skyldighet. Vi är skyldig dem att minnas. De som verkligen dog och överlevde, och de som egentligen aldrig funnits men lever ändå. Som Didi.

Tusen tack till Ela som lånade ut boken (och skickade över halva Sverige) när kön på biblioteket var för lång!

 

 

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Helena

6 Comments

  1. Tyvärr så tror jag inte att de som borde läsa sådana böcker läser dem, oavsett vad jag eller du eller någon annan skriver. Men kanske kan man fånga dem där mittemellan. Som är i vågskålen och inte riktigt vet vad de ska tycka. Förhoppningsvis. Vilket väl är själva anledningen till sådana här viktiga böcker fortsätter skrivas.

    • Så är det ju absolut. De som verkligen, verkligen behöver läsa låter sig inte påverkas. Men det fina med såhär bra böcker är ju att de också påverkar oss som läser mycket och tycker oss ha koll på skeenden och värderingar. Det är viktigt att få sig en tankeställare då och då och tvingas inse att det är mycket en inte vet…

  2. Jag heter inte Miriam är verkligen en fantastisk bok. Den är så fruktansvärt stark och jag kände mig omtumlad när jag läste den. Jag tänker fortfarande på den rätt ofta, måste nog läsa om den inom det närmaste året i alla fall.

    • Jag blev också helt uppskakad och omtumlad av den, länge efter att jag lagt den ifrån mig färdigläst. Och jag kommer också läsa den igen. Många gånger, om jag orkar…

  3. Utlåningen var verkligen så lite så! 🙂 Just den här boken skulle jag skicka runt halva världen bara jag trodde att den skulle hamna hos någon som skulle göra något gott med den. Som du gör.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge