Himmelstrand

Jag fattar verkligen ingenting! Det är nog ok att det är så, men vad sjutton hände egentligen? Är det bra? Är det bara konstigt? Peter Himmelstrand?

Så sammanfattade jag mina intryck av John Ajvide Lindkvists senaste roman några minuter efter att jag läst sista sidan och slagit igen den. Och lite är det fortfarande så jag känner, någon vecka senare. Jag vet inte vad som hände och jag vet inte vad jag ska säga. Men det duger ju inte här…

Till en början är allt väldigt långsamt och vardagligt. En grupp människor vaknar på en camping och inser att alla och allt runt dem är borta. Det i sig är ju skrämmande och frustrerande. Men sen börjar de hemsökas av människor och minnen från sitt förflutna och därifrån rullar det på i ett allt snabbare tempo. Och det lugnar inte ner sig någonstans. Jag brukar tycka att John Ajvide Lindqvist, likt Stephen King, har svårt att avsluta en bok (Människohamn är värsta exemplet där han nästan lyckas förstöra en fantastisk sorgeskildringar med märkliga perspektivförskjutningar). I Himmelstrand är det värre än någonsin.

Jag har också problem med strukturen på berättelsen. Den känns styltig. Berättelse i nuet följs hela tiden av en minnesglimt i dåtiden följs alltid av en halvvägs cliffhanger. Det funkar väldigt bra i början men sen tröttnar jag en smula.

Jag älskar inslaget med hundens perspektiv och den lilla historien i historien. Jag älskar Lennart och Olof och deras ömsinta kärlekshistoria. Jag älskar onda barn och jag älskar lille Emil. Scenen med husvagnen på slutet är något av det värsta jag läst, jag kommer aldrig kunna släppa den rent fysiska känslan som drabbade mig när jag läste. Helt ur tomma intet!

Ett problem för mig är att jag förstår att det ska vara väldigt skrämmande men jag blir aldrig ens i närheten av rädd. De vita varelserna blir i mina ögon lite som den där marsmallowfluffiguren i Ghostbusters. De är bara tomma kroppar som känns tunna som skrämselelement. Och vad är grejen med de märkliga springande figurerna? Och Peter Himmelstrand? Vad är det som händer egentligen!?! I början tänkte jag att gåtan inte fick bli huvudsaken och det är den egentligen inte. Människorna är viktigast men sen mot slutet är det så mycket konstigt som händer att relationerna hamnar i skymundan och då känns det viktigt att få veta i alla fall ungefär vad det är som händer dem. Det är nog därför jag blir så besviken när jag inte får veta. Det är som ett slag i ansiktet. Ett diffust slag i ansiktet eftersom jag ändå har känslan av att det är jag som är för dum för att fatta och alla andra ser direkt hur det hänger ihop.

Det här är nog den John Ajvide Lindquist-roman som talat tystast till mig. Låt den rätte komma in är ju en egen sorts vampyrroman, helt outstanding i sin genre. Hantering av odöda (som jag alltså läste före Fiktiviteter och inte har recenserat!) är inte perfekt men den är så jäkla vacker och det finns scener där som fortfarande bränner i mig, sorgliga och skräckliga. Människohamn är också väldigt vacker, en mästerlig skildring av föräldraskap och sorg ända fram till det allt för utdragna slutet. Lilla stjärna är enligt mig hans mest språkligt fulländade roman, men den är så mörk och blodig och hemsk att jag inte riktigt törs rekommendera den till någon trots att jag tyckte väldigt mycket om den. Himmelstrand fastnar i beteckningen konstig, möjligen omvärderar jag om något år när jag landat i läsupplevelsen men just nu känner jag mig lite tom.

HIMMELSTRAND, John Ajvide Lindkvist
Ordfront, 2014

Andra som skrivit om boken: Kulturkollo diskuterar ett, två och tre. Bokbabbel, Beroende av böcker, Enligt O, Hyllan och Carolina läser 

21 Replies on “Himmelstrand

  1. Vad roligt att läsa din recension! Det här verkar vara en bok där man antingen gillar jättemycket eller inte alls. Och jag gillade massor.

    1. Jag älskar att vi tycker så olika! Jag tror också att det är en sån bok som en gillar eller inte alls, alternativt inte kan bestämma riktigt vad en tycker om…

  2. Håller med dig! Boken skrämde mig inte och det kändes lite som ett hopkok av Kings Langoljärerna/Under kupolen uppblandat med lite Hellraiser. Han skriver fantastiskt bra men historien är en enda röra den här gången, förstår att de hamnat i ngt slags limbo/skärseld men bitarna faller inte riktigt på plats efter att man läst boken det hela känns lite rumphugget. Hans mästerverk för mig är och förblir Låt den rätte komma in, välskrivet och skrämmande! Obs. Har du läst hans senaste novell Speciella omständigheter? Den skrämde mig ngt sanslöst:)

    1. Han skriver väldigt bra och det finns absolut bitar i Himmelstrand som skulle ha kunnat bli något fantastiskt men det känns verkligen som att det blir en enda röra av alltihop. Jag tycker att jämförelsen med Langoljärerna är väldigt bra, den gillar jag nämligen jättemycket fram tills ”monstret” verkligen dyker upp och sen blir det bara för mycket av allt och precis så känner jag för Himmelstrand också. Ska genast kolla upp novellen för att komma tillbaka till rätta Ajvide Lindquist-känslan, tack för tipset!

  3. Den var verkligen konstig, och det fanns saker som inte kändes logiska/inte ”förklarades”. Det mest skrämmande var nog regnet, barnet och människornas reaktioner. Lennart & Olof = <3!!

  4. Jag håller på med del 2, ”Rörelsen – Den andra platsen” där en hel del av det som verkar konstigt förklaras. Förhoppningsvis knyts säcken sedan ihop ordentligt i del 3, ”X – den sista platsen”, men det dröjer några år. Rörigheten är som den är, men frågetecknen ska nog rätas ut vad det lider.

    1. Jag hade ingen aning om att det kommer att komma fortsättningar! Det låter väldigt lovande för jag vill ju väldigt gärna veta vad det är som händer egentligen. Nu hamnar allt i ett nytt läge känner jag, önskar lite att jag tagit reda på detta från början… Ser mycket fram emot att få veta mer vad det lider.

  5. Lade precis ifrån mig boken, och efter att funderat 10 minuter var jag tvungen att se om fler hade samma reaktioner som jag. Konstaterar att den kändes avhuggen för mig – något saknas i slutet, och känner mig lite korkad då jag inte greppat alla abstraktioner eller associationer – lite så där att man skulle vilja ha Johns ”notes” efteråt kring vissa saker.. Sträckläste den så den grep mig tydligen.För övrigt tyckte jag att det otäckaste var namnet ”blodgubben”- innan man visste vad var. Smaka på namnet liksom..hu. Annars rankar jag Hanteringen av odöda och Människohamn som de klart bästa och vackraste John skrivit. John är en mästare på stämningar och människor, och jag är helt övertygad om han skulle kunna skriva lika fantastiska böcker som nödvändigtvis inte är är skräck om han kände för det. Men så länge han fortsätter på detta spär är jag förstås glad!

    1. Den är väldigt intensiv och sträckläsningsinbjudande, jag tror att det är det som gör att det känns så avhugget på slutet – full fart rakt in i väggen liksom… Jag tror också att JAL skulle kunna åstadkomma lysande romaner också bortom skräcken och jag skulle gärna läsa det, men är också helt ok med om han stannar i den här världen och utforskar åt och med mig!

      Håller med om blodgubben, namnet, och den historien är så oerhört sorglig…

  6. Tack för att du skrev den här recensionen så att författaren kunde skriva hos dig och förtydliga att det här bara är första boken av tre! Jag höll nästan på att bli galen av att inte förstå vad man ville med där boken när slutet var så vagt el. att jag skulle tolka det själv som man vill.

    Kramis i från Pockethexan själv

    1. Jag är själv väldigt glad att ha fått klarhet i detta, som ensam bok blir den smått obegriplig men när den nu ska få ett sammanhang är jag riktigt nyfiken på det som komma skall. Kram!

  7. (Spoiler alert)

    Jag kände också en stigande irritation över att det var en ojämn balans mellan frågetecken och utropstecken, att gåtan var för gåtfull och aldrig fick tillräckligt mycket lösning. TILLS jag kom till sidan 346 (i pocketversionen åtminstone) och blev 100% övertygad om att Himmelstrand är en ganska lyckad Hellraiser-fan fiction. (Just skräckförfattare av någon anledning gillar ju av tradition att skriva böcker ur andra skräckförfattares mytologier så det är inte så långsökt.) Det var inte bara en blinkning utan det får en annars obegriplig handling att plötsligt bli mycket bättre. Den enda gåtan som blir över är var Isabelle kommit över: https://en.wikipedia.org/wiki/Lemarchand%27s_box

    1. Ah, och Hellraiser är mig helt obekant (jag vet vad det är men min kunskap går inte djupare än så tyvärr), så den referensen/inspirationen missade jag. Får nog kolla upp innan jag läser om (vilket jag nog måste för att få sammanhang framöver) och vidare.

Leave a Reply

Your email address will not be published.*