För några veckor sen skrev jag om landsbygden och litterära landsbygdsskildringar på Kulturkollo. Då hade jag bland annat läst Elin Olofssons böcker Då tänker jag på Sigrid och Till flickorna i sjön och förstås förälskat mig. Nu har jag läst Norrut åker man för att dö av Ida Linde…
Norrut åker man för att dö är berättelsen om människor som lever i periferin, de som ingen ser från storstadens perspektiv. De som liksom vi lever det lilla livet av läxor, extraknäck på macken, ångest över framtiden, ilska mot bolaget, vakna tidigt för att hinna ligga och känna värmen från barnen under täcket innan det är dags att kliva upp. Och det är i detaljerna det ligger allt det förunderligt fina.
Händelsekedjan är egentligen obetydlig. Några människor dödas utan någon synlig anledning, några människor blir mördare, några blir misstänkliggjorda och många, många krossas. Varje kapitel följer en människa mot döden eller ljuset eller bara en bit genom vardagen och varje gång det synliggörs hur de flätas ihop håller jag andan. Mitt vackraste och vidrigaste kapitel är kanske det med pojken som vaknar om morgonen och bakar sin egen tårta eftersom det är hans födelsedag. Det kapitlet är så fulländat i all sin tragiska visshet, ingenting kan bli vare sig bättre eller värre.
Norrut åker man för att dö är en bok jag kommer bära med mig, läsa om, prata om, tvinga alla jag kan att läsa för att sen tjata öronen av dem med mina tankar och analyser. Jag älskar den här boken, förbehållslöst.
[su_note note_color=”#fcfcf0″]
NORRUT ÅKER MAN FÖR ATT DÖ, Ida Linde
Norstedts, 2014
Andra som skrivit om boken: Dagens bok (som inte alls tycker som jag)[/su_note]
Jaha ja. Den här stod ju redan på listan över böcker som jag tror jag skulle kunna uppskatta. Och nu blev jag liksom ännu mer övertygad. Elin Olofssons böcker talar verkligen till mig, och minsta likhet med dem lockar.
Egentligen skiljer sig den här boken ganska mycket från Elin Olofssons böcker, förstås, men det finns också klara likheter i temat (landsbygd, utsatthet, vemod) och i tonen. Läs för sjutton, den är fantastisk!
Jag läste en kärleksförklaring för något år sedan och jag minns den som säregen. Vacker, poetisk och lite kylig.
Den måste jag ju läsa nu, säregen låter mycket bra (det är Norrut… också )!
Jag skäms ju nästan över att bo och vara bibliotekarie i Jämtland och *inte* ha läst Elin Olofsson… Men det kommer, väl det med. Och den här vill jag ju såklart också läsa. So many books…
Den tiden kommer också, håller sannerligen med om att det är mycket som ska och vill läsas…