Det mest förbjudna

Det skrevs mycket bra och intressant om kvinnoliv på 1970-talet! Jag tänker på Märta Tikkanen och Gun-Britt Sundström, bland andra. Och nu tänker jag också på Kerstin Thorvall. 

Det mest förbjudna är en modig bok, trist nog – män har ju gjort det här (legat runt och berättat om det) i århundraden utan att det varit skämmigt. Men när en kvinna och mamma gör det så är det förstås kört. För Kerstin Thorvall var det lite kört väldigt länge efter Det mest förbjudna.

Jag förstår vad allt skrik och bråk handlade om, och samtidigt inte. Visst är det mycket sexualitet, och visst vet jag att kvinnor inte får berätta om sånt på det sättet. Visst är det jobbigt att läsa, men mest av allt är romanen en uppgörelse med modersrollen och den är ju lika aktuell idag som då. Det är viktiga ämnen, såväl ett komplext förhållande till en egen mamma som rädslan inför att själv vara förälder. Och hur ska vi klara av de sakerna om vi inte ens får prata om dem?

Den psykiska sjukdom som har en bärande roll i Det mest förbjudna känns väldigt äkta, jag känner igen bitar av den från olika delar av och människor i mitt förflutna. Det är väldigt jobbigt att läsa den historien, men samtidigt viktigt nu som då. Men det var också en av de delar som gjorde boken kontroversiell antar jag.

Visst är det kittlande att tänka över vad som är självbiografiskt? Nej, jag tycker inte det. Jag tycker att det är spännande att tänka över vad som händer i mig, vad jag känner igen och vad som är främmande och konstigt för mig. Och så tycker jag att Kerstin Thorvall skriver så väldigt, väldigt bra och levande, jag vill gärna läsa mer av henne!

DET MEST FÖRBJUDNA, Kerstin Thorvall
Bonnier pocket, 2013 (1976)

Andra som skrivit om boken: Feministbiblioteket, Dagens bok

6 Replies on “Det mest förbjudna

  1. Har läst mycket av Kerstin Thorvall, även hennes barnböcker läste jag som barn, sen blev det vuxenböckerna av bara farten. Jag tycker mycket om hennes rättframhet och ärlighet, det känns som om det är aktuellare än någonsin eftersom det florerar så mycket yta och föreställningar om ”hur det ska vara”. Nu blir jag lite inspirerad att ”läsa om” lite böcker av henne. Det får bli biblioteket i eftermiddag:-)

    1. Kul att jag kan inspirera dig till att läsa igen! Jag håller med om att hon känns väldigt aktuell idag och att hon är en synnerligen välbehövlig motpol till uppfattningen om att allt ska vara på ett visst sätt på ytan och under. Jag vill absolut läsa mer av Kerstin Thorvall, hon känns fortfarande som en frisk fläkt. Förutom att hon skriver väldigt bra.

    1. Jag känner också väldigt starkt för Annas ( eller Kerstins beroende på hur självbiografiskt det egentligen är) barn, men också med det barn som var Anna. Jag tycker att hon visar väldigt bra hur allt går i cirklar, hur hon är oförmögen att sätta barnen först då hon själv hamnade i den situation hon gjorde som barn, hur hon straffar sig själv och sina barn när det är sin mamma hon vill nå. Och visst förstås jag att Kerstins son också skrev en bok om sin uppväxt (om det är självbiografiskt alltså…).

      Och sen skulle jag ju önska någon endaste liten pappa som kunde axla det goda föräldraskapet när mamman inte orkar…

  2. Vilken bra recension! Har inte läst boken men har tänkt göra det. Har i sommar dock för första gången bekantat mig med Kerstin Thorvalls författarskap, läste och verkligen *älskade* När man skjuter arbetare- trilogin. Har inte skrivit om den än men det kommer.

    1. Jag har precis lånat hem ”När man skjuter arbetare” och har höga förhoppningar om den, låter lovande att du gillar.

Leave a Reply

Your email address will not be published.*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.