Män på gränsen till nervsammanbrott

Allt blir väl egentligen tydligast i Avengers där de alla samlas. Där finns Bruce Banner/Hulken med grava aggressionsproblem och där finns Thor och Loki i akut behov av parterapi… Just Thor och Lokis relation tycker jag är fenomenalt skildrad genom hela sviten, i såväl Thor-filmerna som Avengers, hur de så gärna vill höra ihop men hela tiden stöter bort varandra. Naturligtvis är det framförallt Loki som sitter på problemen med sina komplex för sitt ursprung och sitt storhetsvansinne. Men Thor har också issues och en undrar ju om det inte egentligen borde varit Oden och Frigga som gick i terapi från början. Killarnas uppväxt verkar ju ha varit en enda stor tillväxthärd för avundsjuka och rivalitet. Att de sen också bär på en stark och ofrivillig kärlek till varandra är mer som en lycklig (?) slump än ett resultat av föräldrarnas önskan. Jag kan inte låta bli att tycka att deras kamp är väldigt vacker, och att jag är glad att filmskaparna låter det få vara så komlext.

En annan relation som är fint skildrad, kanske den finaste jag sett om manlig vänskap, är den mellan Tony Stark och Bruce Banner. Deras trevande mjukissnack och försök att, i Avengers, hantera sin annorlundahet är fenomenal.

Och när vi ändå pratar om Tony Stark så måste jag få nämna Iron man 3 där Tony tampas med ångestattacker efter händelserna i Avengers. Jag tror att det är en kombination av modet att ta med riktig ångest i en underhållningsfilm och en fenomenal skådespelarprestation av Robert Downey Jr som gör att jag när Tony kryper ihop kring sin panikångestattack inte kan värja mig från minnena av hur ångest känns på riktigt. Det var en oerhört jobbig film att se men också väldigt fint, att den finns, att den vågar vara lite allvarlig. Också.

Ja, de har det inte lätt Marvel-männen, och då har jag ändå inte skrivit ett ord om Captain America som väl måste anses vara en av populärkulturens mest tragiska figurer. Först tvingas han slåss i kriget, blir typ genmanipulerad och offrar livet i strid mot ett riktigt extraförfärligt nazistgäng, men istället för att dö blir han nerfryst på havets botten i femtio år. Det är inte svårt att tänka sig ett visst trauma vid uppvaknandet. Och det är inte riktigt som att han får vila sig i form när han vaknar heller… 

Superhjältesöndag
Detta är ett inlägg i Fiktiviteters Superhjältesöndag av och med:
Bak bok mat, Beroende av böcker, Bokhuset, Bokstävlarna, Carolina läser, Cinnamonbooks, Fiktiviteter , Kulturkollo, Oarya, Smutstiteln

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

3 reaktioner på “Män på gränsen till nervsammanbrott

  1. Just förhållandet mellan Thor och Loki är ju faktiskt nåt som jag tycker kommer fram betydligt mer (kanske tack vare en helt underbar Tom Hiddleston) i filmerna än i det jag läst av själva serien om Thor. där är Loki betydligt mer av en mer traditionell Ond Jävel än den som porträtteras i filmerna.

    1. Intressant! Jag har bara sett filmerna och anade förstås att Tom Hiddletons genialitet spelat in (och att smarta människor förstått att använda sig av den), men inte att det spelat så stor roll. Jag tycker som sagt att den aspekten är hela poängen med Thor-filmerna.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge