Väggen

Ibland läser jag en dystopi och inser att jag är trött på dem. Jag älskar fortfarande mörkret men det blir så mycket samma lika. Då tänker jag att jag ska sluta, att jag inte måste läsa allt som dyker upp inom den genren och att jag kanske borde hitta en ny nisch. Så stöter jag på en bok som ställer allt på ända, som visar att det inte är genren det är fel på utan fantasin och genomförandet. Väggen av Marlen Haushofer är en sån bok.

Huvudpersonen vaknar en morgon ensam i en jaktstuga. Att hon är ensam är märkligt men när hon beger sig ut inser hon att hon verkligen är helt och hållet ensam förutom hunden Lo. Hon hittar en vägg som skiljer henne från resten av civilisationen och utanför vilken alla människor verkar vara döda. Det blir hennes förutsättningar för ett fortsatt liv och det är så underbart fantastiskt beskrivet.

Livet utan mänsklighet är svårt att tänka sig men jag tror på Marlen Haushofer och huvudpersonen när hon berättar det. Precis så måste det bli, en bygger ett liv kring det som finns, tar ansvar för djuren om det finns sådana och sen överlever en alla de smärtor och förluster och besvikelser som oundvikligt kommer att drabba.

Väggen är en väldigt sorgesam bok, en lugn, långsam men samtidigt förtätad berättelse om överlevnad och hur kampen för att behålla förståndet i en obegriplig situation kan se ut. Det är en av de bästa och med omvälvande böcker jag någonsin läst.

[su_note note_color=”#fcfcf0″]
VÄGGEN, Marlen Haushofer
En bok för alla, 2003 (återutges i nyöversatt utgåva av Thorén & Lindskog i höst)
Översättare: Per Erik Wahlund, originaltitel: Die Wand

Andra som skrivit om boken: Feministbiblioteket[/su_note]