Daughter of time

The Daughter of time är en synnerligen spännande mix av intressant och superseg. Grundhistorien är att en polis ligger i en sjukhussäng och har tråkigt. Han behöver något att göra och kommer på att han ska undersöka om Richard III (kung i England på 1400-talet) verkligen mördade sina brorsöner som legenden gör gällande. Han tar sig an uppgiften med iver och får en bekant att gräva i arkiven åt honom.

daughter-of-timeJag är naturligtvis all for historisk forskning som hobby men det blir ibland lite parodiskt med allt det här ”åh vi ska göra något som ingen historiker lyckats med för vi kan minsann se med objektiva ögon på denna historiska händelse”. Att de upptäcker källkritikens grunder och tror att de är först med det är ju också gulligt, alla som någonsin träffat en historiker vet att vi/de lever och andas källkritik. In absurdum. Men det är ju bara min sårade historikerfåfänga som talar, det finns andra saker som gör mig skeptisk också. Som att berättelsen känns tunn, det kunde lätt blivit en novell på 25 sidor istället för att sträckas ut i romanlängd. Och som att boken är nedlusas med texter, brev och citat och jag orkar aldrig (aldrig!) läsa texter, brev och citat i romaner.

En detalj som stör mig är trashandet Thomas More också, som nog är tänkt som någon lustig bisak som ingen någonsin har vågat sig på tidigare. Han är ju gudbevars helgon. Men när jag läser det efter Hilary Mantels hårda porträtt av honom så blir det inte så nytt, bara tjatigt och särskilt som det han anklagas för är en skrift som de konstaterar tidigt i boken att han inte ens skrivit.

Det är inte så att jag hatar The Daughter of time men jag önskar att den varit något annat. Istället för två dudes som pratar med varandra om vad en av dem hittat och vad den andra begriper av det så kunde det väl ha följt snubben i arkivet istället. För tro det eller ej, att forska i arkiv är alldeles fantastiskt när en hittar något. Det saknar jag i mitt liv, knastertorra resonemang om regentlängder not so much.

Det jag gillar med boken är att den tar historia på allvar, handlar om engelsk historia och att det faktiskt är riktigt spännande på mitten ett tag. Men i övrigt gör den sig skyldig till att vara såpass tråkig att jag till slut fetstruntar i om Richard mördade ungarna eller inte.

DAUGHTER OF TIME, Josephine Tey
Cornerstone, 2009
Del 5 i serien om Alan Grant (jag har inte läst de andra delarna).

Andra som skrivit om boken: Goodreads

 

Leave a Reply

Your email address will not be published.*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.