The Bell Jar

IMG_1549.JPGEgentligen bör en inte läsa den här boken mitt under en novemberdepression, även om den är relativt mild. Men jag visste faktiskt inte det. Och det gick ju bra ändå.

Sylvia Plaths enda roman är ett slag i magen på alla oss som känner igen oss. Depressionen, kampen att finna sig själv och rädslan för att förlora sig själv till galenskapen (och i förlängningen institutionen) – allt är så jobbigt väl beskrivet.

Det är något (förfärligt) visst att läsa de sista ord en författare skrev innan hen tog sitt liv. Som när jag läste Stig Sæterbakkens Genom natten och grät hejdlöst efteråt för att den var så mörk och för att han aldrig mer skulle skriva något lika fantastiskt och inte ens något ofantastiskt. Sylvia Plath publicerade denna resa in i psykisk sjukdom och självmordsångest bara veckor innan hon tog sitt eget liv. Det är som sagt något visst att läsa sådana böcker, oerhört smärtsamt förstås, och så blir det på något sätt extra viktigt att ta till sig de där sista orden. Som om de skulle betyda något särskilt, äga en särskild tyngd. Men det gör de ju inte. Det är bara ord. Precis så hopplöst är det. De är bara döda. Ord.

The Bell Jar är en av mina största läsupplevelser i år och någonsin, för att jag känner igen mig lite för mycket i tonårsjaget. För att mamman hela tiden undrar vad hon gjort för fel och ber dottern att skärpa sig, bestämma sig för att bli frisk. Så är det fortfarande va? Att många tror att någon måste ha gjort något fel och den som är sjuk kan skärpa sig och bli frisk om hen vill… Finns det en väg ut ur och bort från den synen på människan, och den psykiska sjukdomen?

THE BELL JAR
Författare: Sylvia Plath
Förlag: Faber & Faber fiction (1976)
Köp t.ex. hos Bokus, Adlibris
Andra som skrivit om boken: Bokdetektiven, Feministbiblioteket
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Helena

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge