Demo

demoNär Kulturkollo hade Lyrik och längtan som tema häromveckan så stiftade jag för första gången bekantskap med Olivia Berggren i Lindas oerhört inspirerande intervju (som du hittar här). Jag lånade hem massvis av poesiböcker den veckan och en av dem var Olivia Berggrens egen debut, Demo.

Demo gör inte direkt någon hemlighet av att den är skriven av en svensk mästare i estradpoesi/poetry slam. Den har ett tilltal jag känner igen från de där tävlingarna jag bevistade under studenttiden. Jag hör en röst läsa orden och jag saknar lite att inte göra det på riktigt. Som jag själv skrev i min Kulturkollotext den där veckan så tycker jag mycket om att lyssna till poesi och Demo skulle jag verkligen vilja höra framförd. Jag tror att jag skulle få mer liv i raderna då.

Jag tycker att en lyckad diktsamling är en diktsamling som har minst en text som jag verkligen fastnar för och i. I Demo är det ”En text till min son” som klistrar sig. Den beskriver den svåra balansgången i att uppfostra och älska en son utan att bli en ”feminist-aktivist-mor”. Balansgången där en undviker att göra symboler av sånt som är viktigt på riktigt för en liten individ som inte kan hjälpa att föräldrarna är såna däringa feminister (eller annat valfritt politiskt som är svårt att hålla i från sig men som måste utövas med försiktighet för att inte hålla barnen som gisslan). Där fångar hon mig och mitt angstiga föräldraskap i en perfekt liten såpbubbla. Kudos!

DEMO
Författare: Olivia Bergdahl
Förlag: Carlssons (2007)

Leave a Reply

Your email address will not be published.*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.