Virginia Woolf är egentligen en sagogestalt i mitt inre. Hon har på något sätt alltid funnits där. Hon går som en kvinna i svart, alltid på väg ut ur bilden, alltid lite oskarp, diffus, bortvänd…
När jag första gången mötte henne var det djupt inne i fiktionen. I Michael Cunninghams Timmarna där hon är centralgestalt, också utanför sina egna scener. Hon är magnifik i all sin vardaglighet. Hon grep mig och har sen dess aldrig släppt taget.
Och till slut läste jag henne. På ett sätt ovilligt, utan att vilja rubba min fantasigestalt, kvinnan i periferin. Men jag läste hennes Londontexter eftersom jag skulle besöka London för första gången. Och jag fastnade för den skarpa iakttagelseförmågan, och den där rösten. Den kritiska, den på gränsen till ironiska, den under ytan arga, draperad i humor.
Ett eget rum – så feministisk så tidigt, Mot fyren – obeskrivlig, genial!
Hon har inte försvunnit när jag läst henne, orden har inte suddat ut henne. När jag läste Susan Sellers bok om Virginia och systern Vanessa såg jag henne till och med skarpare än tidigare. Kvinnan i svart. Hon som går längs stranden och samlar sina stenar. Hon som fann livet så olevbart svårt att hon fyllde sina fickor med sten och gick ut i floden. Den döden, så till synes romantisk men också så oändligt fasansfull. Jag kan inte sluta tänka på den även om jag vill. Virginia Woolf var en stor författare som förtjänar hågkomst bortom sitt slut.
Virginia Woolf hos Cunningham är (som jag minns det) den sårade, döende poeten – hon som är för stor för livet. Virginia hos mig är en skarpögd, ettrig och konstaterande ordkonstnär. Jag älskar min Virginia mest av de två. Väldigt mycket. Och jag är glad att jag läste, att jag kunde transformera henne till sitt geni och sin mänsklighet snarare än sin död. Men hon kommer alltid vandra i mitt synfälts utkant, som en påminnelse och ett minne. Som den anförvant hon varit när livet varit svårt, men med allt det vackra hon lämnat kvar för att vi inte ska behöva gå samma väg ut i strömmen. Kanske mot den.
Detta inlägg är en del av Kulturkollos bloggstafett på Internationella kvinnodagen.
Tack för bra inspiration! Jag har ännu inte läst något av Virginia Woolf – men nu är det dags! 🙂
Ja, läs henne! Hon är fantastisk!
Jag gillar Virginia. Hon hade en agenda som känns modern fortfarande. Synd att hon inte orkade med sig själv. Tragiskt för feminismen och för hela hennes familj.
Ja, hon var modern i sitt sätt att tänka och skriva. Mycket tragiskt att hon inte orkade, på väldigt många plan, mycket sorgligt.
Alla dessa kvinnor som Woolf beskriver, kvinnor som börjar ta sina första steg utanför hemmets väggar….
P.S.
du har väl läst Promenader i Virginia Woolfs London av Lisbeth Larsson
Hon har skrivit väldigt många fina kvinnor! Och jag älskar promenadboken, skrev om den i veckan och läser den i takt med att jag läser romanerna.
Så vackert skrivet!
Tack!
Jag har ännu inte läst något av Woolf. Vet inte riktigt vad man ska börja med… 🙂
Jag tänker att Ett eget rum är en väldigt bra början. Den är tät men kort, koncis och fantastisk. Dessutom innehåller den massor av litterära referenser så för en bokälskare är den guld.