Maddaddam

maddaddamMaddaddam-trilogin är avslutad och egentligen är det omöjligt att säga något om den här boken utan att säga något, kanske allt för mycket, om de andra delarna i serien. Men jag ska försöka.

Här får vi Zebs berättelse, crakerianerna utvecklas och blir något annat, något bortom Crakes vision. Och så blir det religiösa temat tydligare för mig. Hur det hela också är en skapelsemyt, genom förstörelsen som så ofta är fallet. Ragnarök framkallat och beskåda resterna.

En sak jag tänker mycket på är om Margaret Atwood brukar vara såhär rolig. Redan i Oryx och Crake briljerar hon med de blåa penisarnas dans (en oförglömlig bild som aldrig kommer förblekna). Men också i Maddaddam blir det roligt. Det är i samspelet med crakerianerna som komedin uppstår, i krocken mellan de som tar allt för givet och de som saknar stora delar av vokabulären och inte tar något för givet.

Jag tycker att Maddaddam är en riktigt bra bok och en mycket värdig avslutning på trilogin. Som helhet utgör den en av Atwoods allra mest briljanta verk. Vill du veta mer om vad jag tycker om helheten kan jag rekommendera att du läser min Kulturkollo-text av idag.

MADDADDAM
Författare: Margaret Atwood
Förlag: Norstedts (2015)
Översättare: Birgitta Gahrton
Den avslutande delen i Maddaddam-trilogin. Del ett: Oryx och Crake, del två: Syndaflodens år.
Köp den t.ex. här eller här.
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

2 reaktioner på “Maddaddam

  1. Jag råkade börja mitt i med ”Syndaflodens år”. Förstod inte förrän efter att jag nått två tredjedelar att jag hade gjort den missen. Jag går såklart tillbaka till början men hoppas inte jag gjort en allt för stor tabbe! Gillade dock ”Syndaflodens år” massor!!

    1. Om du gillade Syndaflodens år trots att du inte läst första delen så tror jag absolut inte att du gjort en tabbe, jag tror du kommer gilla hela serien.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge