“Ingen berättar hur borta borta verkligen är, eller hur länge det varar”
Det var lite det jag försökte säga i min recension av Himlen börjar här häromdagen. Att borta är borta så länge och så långt. Det är så sant, men det är inte sant att ingen berättar. Jandy Nelson berättar, och hon gör det så fantastiskt bra.
Jag älskar NoahochJude, älskar Jude och Noah, älskar furiemamman och professorpappan, konstnären med det brustna hjärtat och Oscar som ramlar in i deras liv hela tiden. Det känns som en av Jandy Nelsons storheter, vid sidan av att skriva sorg och kärlek så vanvettigt bra, att hon skriver karaktärer som jag omöjligt kan oälska. Varenda en är begriplig och älskansvärd, varenda en bär sin historia och gör det på sitt eget sätt.
En sak jag absolut inte kommer göra i den här texten är att jämföra Jag ger dig solen med Himlen börjar här och utropa en vinnare. Det går inte. De är båda så fantastiska, så olika och lika. Ett tag var jag orolig för att jag läste dem för nära inpå varandra och att jag skulle få nog halvvägs in i den här boken. Men nu efteråt känner jag att det aldrig var någon risk. Jag vill bara ha mer och mer och mer av Jandy Nelsons ord. De är så vackra och hemska och sitter ihop som ord aldrig tidigare gjort.
[su_note note_color=”#dafdf5″]
JAG GER DIG SOLEN
Författare: Jane Nelson
Förlag: Gilla böcker (2014)
Översättare: Emö Malmberg, originaltitel: I’ll give you the sun
Köp den t.ex. här eller här.[/su_note]
Precis så.
🙂