Jag och Earl och tjejen som dör

Jag vill verkligen inte, men jag måste säga att jag är lite besviken. Jag och Earl och tjejen som dör ska ju vara en sån där fantastisk bok. Tonen och berättelsen och språket. Allt ska vara så speciellt och omöjligt att värja sig mot. Och det är speciellt, det är rätt kul med antalet åsnegenitalier som dyker upp i texten, det är uppfriskande med Gregs förmåga att trampa i klaveret och berätta om det. Men det är också väldigt, väldigt sorgligt. Att han tycker så oerhört lite om sig själv, att de är så utlämnade och ensamma i sitt eget. Både Greg, Earl och tjejen som dör.

Det där djupt tragiska blir till slut synligt genom dimridåer av svordomar och ironi. Men det skapas också i det. Jag saknar en liten gnutta värme, en liten gnutta… Och så tycker jag att det känns väldigt tillkämpat, det där roliga. Och visst, det är Greg som skriver och han försöker väl roa mig som han försöker roa Rachel och alla andra. Men precis som Rachel mot slutet så skrattar jag inte på riktigt. Skrattet fastnar i halsen och tar sig inte ut på grund av allt sorgligt som sitter i vägen. Och ändå är inte det här en bok som får mig att gråta. Eftersom det är berättat av Greg, med hans distans, känner jag mig rätt distanserad från dem alla. Samtidigt så känner jag igen mig väldigt mycket i det där att säga fel, göra fel, tänka fel (delarna om Greg som hanterar Rachels döende och hela tiden tycker att han tänker fel är fantastiskt bra, hjärtskärande sorgligt bra), helt enkelt vara fel. Det Greg hela tiden kämpar med har jag också kämpat med och kanske är det det som gör att jag måste hålla det ifrån mig? Eller så är det det där att jag tycker så oerhört synd om Greg och inte ser någon utveckling eller i alla fall diskret fingervisning om att han kan börja tycka lite mer om sig själv, att det ska gå bra för honom… Äh, jag vet inte. Jag ville helt enkelt så oerhört gärna älska den här boken och jag lyckas inte förklara för mig själv varför jag inte gör det.

Jag säger inte att Jag och Earl och tjejen som dör är en dålig bok, det är en bra bok som jag kommer bära med mig när jag väl bearbetat den. Den gav mig skratt, tankar och en gråtklump i halsen och det är naturligtvis bra så. Men jag hade förväntat mig så mycket mer (och kanske något helt annat). Kanske vore det bättre om jag i fortsättningen bara läste böcker om vilka jag inte vet någonting och inte förväntar mig något av.

JAG OCH EARL OCH TJEJEN SOM DÖR
Författare: Jesse Andrews
Förlag: B Wahlströms (2015)
Översättare: Carina Jansson, originaltitel: Me and Earl and the dying girl
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Kulturkollo (Carolina)
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Helena

9 Comments

  1. Jag tror att det är just den där kraschen med sorgligt som kommer fram, eller göms av, det som kan vara roligt, av knäppa filmer och märkliga dialoger, att det är just den där kraschen som gör att jag gillar den här boken. Att det är Greg det handlar om trots att boken ser ut att handla om en cancersjuk tjej, att Earl har ett förfärligt liv men ändå orkar stötta Greg. Att det kan vara tillåtet att skratta trots att man är döende i cancer. Allt det där omöjliga ihop. Boken var inte vad jag hade tänkt mig, den var något helt annat (och som väl var hade jag inte läst ett enda dugg om den innan), och nu ett antal månader efter läsning tror jag att det var en av mina fem bästa 2015.
    Carolina läser… recently posted…Slightly WickedMy Profile

    • Nu några veckor (nästan en månad) efter att jag läste känner jag att boken bleknat väldigt mycket för mig. Jag tror att det till stor del beror på förväntningar men också på att jag inte kände så mycket för någon av personerna i boken. Visst var det synd om dem och sådär men jag kände dem inte i hjärtat och det måste jag nog göra för att det ska bli min bok på allvar.

  2. Tyckte illa om boken, kände 0 sympati för Greg och enorm medkänsla med alla tjejer som liksom Rachel tvingas umgås med osäkra, ”roliga” killar och boosta deras självförtroende genom att i evighet lyssna på dem och skratta åt deras ”skämt”, utan att någonsin få något i utbyte (eftersom de för killen bara existerar som publik).

    • Såna människor är väldigt irriterande och jag ser ju det hos honom samtidigt som jag tycker så väldigt synd om honom att han fastnat i den där självföraktsnurren. Om han bara kunde tycka lite mer om sig själv så tror jag att han skulle bli drägligare att umgås med, vilket jag också på mitt amatörpsykologisk sätt tror är fallet för människorna som du beskriver 🙂

    • Men då kanske mitt omdöme kan hjälpa dig att sänka förväntningarna så att du får en jättefin läsupplevelse 🙂 Läs och upplev tycker jag, det är en bra bok (och med rätt förutsättningar kanske den till och med är sådär fantastisk…)

  3. Så träffsäker recension! Läste nyss ut boken, och du satte verkligen fingret på det jag känner just nu!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge