Flykten

flyktenJag fick tips om Flykten från olika håll samtidigt. Det talades om likheter med Vägen och det talades om ”Typisk Helena-bok”. Så jag lånade, läste och höll på att krevera på kuppen. Men oj vad sanslöst bra det är!

Att tänka på Vägen när man läser Flykten är nog snudd på oundvikligt. Pojkens flykt undan det som till en början är väldigt diffust påminner om huvudpersonernas oändliga gångmarsch längs vägen. Där är det en man och hans son, här en pojke och hans herde. Det är mörkt, skitigt, förfärligt och helt utan ljus. Det är livet på brunnens botten och längst in i garderoben. Det är fasansfullt. Men Vägen avskydde jag under tiden jag läste, jag tvingades vidare av någon obegripligt visshet att det skulle betala sig, men jag ville egentligen inte läsa. Idag älskar jag Vägen och det är den märkligaste läsupplevelse jag haft i och med att den fortsätter att växa så lång tid efter att jag lagt ner boken. Flykten tyckte jag om från första stund, visst läser jag motvilligt, som slutet och när det ska uppenbaras vad pojken varit med om. Men jag tycker hela tiden om berättelsen, möjligen för att det trots allt finns någon sorts ljus. Pojkens nyfunna vänskap med herden är ett sånt ljus, liksom pojkens inre kraft som fick honom att resa sig och gå. Som får honom att fortsätta resa sig upp och gå.

Det är våldsamma saker som händer och hänt men Flykten är rakt igenom en långsamt berättad historia. Det tycker jag mycket om. Det och så mycket annat med den här boken.

Tack för lästips Anna och Lyran, det var sannerligen en bok helt i min smak!

FLYKTEN
Författare: Jesús Carrasco
Förlag: Natur & Kultur (2015)
Översättare: Hanna Axén, originaltitel: Intemperie
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: och dagarna går
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Helena

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge