Sju minuter över midnatt (trots allt)

Det finns en scen i filmen Ömhetsbevis, där Debra Wingers rollkaraktär tar farväl av sina barn. Hon är sjuk i cancer och vet att det här är den allra sista gången. Den scenen hade sönder mig när jag såg den som, vad kan jag ha varit, 15-åring. Redan då lyste den så tydligt som den yttersta skräcken, att veta att man ska dö och säga farväl, till sina barn. Jag minns den som den allra första fiktiva händelse som fick mig att gråta otröstligt i timmar, den bet sig fast och sitter där fortfarande.

Sen kom AIDS-skildringarna, cancerskildringarna, jag har läst och sett så många. Har gråtit så mycket. Och jag kan inte riktigt förklara den där besattheten, kanske är den allmänmänsklig, kanske sökte jag det som skrämmer mest, kanske behövde jag bara få gråta ur mig sånt jag inte klarade att få ut på egen hand. Idag är det annorlunda. De senaste åren har jag utvecklat en överkänslighet mot cancer i fiktiv form på grund av allt det icke-fiktiva.

Sommaren 2011 läste jag Maria Fagerbergs fantastiska Svart dam (missa inte Helenas text om skräckdimensionen i Svart dam) och såhär skrev jag då i min recension:

Den helgen när jag läste den här boken var jag på bröllop, besökte en släkting som väntar på besked om hur mörk hennes cancerdiagnos egentligen är och lämnade sen mina barn i en annan stad för att åka hem och jobba. Livet, döden, lyckan och avskedet. Man blir lite känslig, lite skörare och lättare att nå innanför huden på. Och den kvällen när jag kom hem valde jag alltså att läsa Maria Fagerbergs übermörka Svart dam…

När jag läste recensionen inför att länka in den i det här inlägget stannade mitt hjärta ett litet ögonblick. Jag visste att jag läste boken efter besöket hos min svägerska, jag visste inte att det var mer än så, att två av de människor som nämns i texten är borta idag… Jag var svartsynt orolig för att det skulle sluta illa för Sussie (och det gjorde det, hon gick bort mindre än ett år senare) men jag misstänkte aldrig att livet skulle ha något annat än bra saker i beredskap för Johanna som gifte sig den helgen. Förra våren somnade hon in och lämnade två barn i mina barns ålder kvar. Jag var inte mer än bekant men att det var möjligt att hon kunde dö påverkade mig hela förra året och fortfarande. Det kommer alltid påverka mig tror jag. Ingen av de här senaste årens sorger är egentligen mina, många andra har stått så mycket närmare, men de har ändå varit mina att hantera. Mina barn har förlorat en faster, mina barn har lärt sig att mammor kan dö. Det allra svåraste har trängt sig in i våra liv, så sjukt oinbjudet och omöjligt att mota bort.

sju-minuter-over-midnattNär jag lånade hem Sju minuter över midnatt visste jag inte att det fanns cancer däri, kanske hade jag inte plockat ner den ur bokhyllan få. Det hade varit synd.

Tursamt nog inleds också boken med ett citat från Hilary Mantel (ur An experiment in love), så att jag ska vara fast från början:
“Det sägs att man bara är ung en gång, men håller det inte på väldigt länge? Flera år mer än vad man står ut med.”

Sju minuter till midnatt tar tag i de allra värsta frågorna, de om skuld och skam och sorgen som är det sorgen måste vara och inte det där som alla tror att den bör vara. Och allt det är den ur barnets synvinkel, hela tiden med bara barnets bästa i åtanke. Och det är så väldigt vackert. Om mina barn vore lite större skulle jag läsa den här boken för dem, om jag trodde mig vara i stånd att läsa den högt utan att bryta ihop (vilket jag pinsamt nog inte klarade när vi läste Bröderna Lejonhjärta). Jag kommer sätta den i deras händer när de blir lite äldre. Och när de har läst den ska de prata om den, med varandra, med mig, med alla de vill. Det är en oerhört smärtsam bok att läsa, men där finns tröst. Djupt därinne och på slutet, när allt är som allra mörkast, då kan man möta sitt eget monster. Och där finns trösten. Också.

Sju minuter över midnatt är en fantastisk bok. Och än mer fantastisk och rörande blir den när man läser författarens förord och inser att boken från början var en idé från författarinnan Siobahn Dowd, en idé hon inte hann förverkliga och skriva innan hon själv gick bort i bröstcancer 47 år gammal 2007. Det finns så mycket sorg i den här boken och när den snart blir film kommer jag nog inte orka se den, men jag hoppas många andra orkar och blir starkare av upplevelsen.

SJU MINUTER ÖVER MIDNATT
Författare: Patrick Ness (illustrerad av Jim Kay)
Förlag: B. Wahlström (2012)
Översättare: Ylva Kempe, originaltitel: A monster calls
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Eli läser och skriver
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Helena

8 Comments

  1. Nu fick du mig att gråta mitt på blanka dagen. :/
    Vilket fint inlägg. Det är så hemskt smärtsamt att läsa om sorg att jag nästan går lite sönder för varje gång. Jag gråter, läser, gråter vidare och hoppas att jag ändå ska få finna lite av den där trösten.
    En bok som jag inte klarade av att läsa för mina barn för att jag började gråta varje gång var Ulf Starks En stjärna vid namn Ajax.

    • Oj, så fint ändå, men förlåt 😉 Det är så med sorg för mig också att det är på gränsen till för hemskt att läsa men är det bra så ger det ändå såpass mycket tillbaka att det är värt det, men ibland bara orkar jag inte. Jag är hur som helst väldigt glad att jag orkade den här boken för den är verkligen fantastisk.

      En stjärna vid namn Ajax (underbar!), tillsammans med Adjö, herr Muffin (lika underbar!) var mina två akilleshälar när barnen var yngre, jag tror jag grät varenda gång jag läste dem…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge