Anledningen till att jag läst Lisa Jewells Fågelburen är att så många så länge sagt mig att jag borde göra det. Anledningen till att jag läst den just nu är naturligtvis bokmässan.
Om handlingen kan sägas att det är en rätt magisk berättelse om en familj som fallit sönder, där alla och ingen valt fel mer än en gång.
Om min reaktion kan man säga – ren ångest. Så himla jobbigt ändå! Som vanligt var jag oförberedd på vad den skulle väcka i mig och reaktionen var rätt våldsam. Visst är det väl fantastiskt att man kan få känna så av böcker? Men inte bara fantastiskt förstås, jag är lätt traumatiserad fortfarande en vecka efter att jag läste ut. Det finns ett avslöjande där mot slutet, om en liten händelse som växer sig oöverstigligt stor och svår för att den blir slutgiltig. Det är så hemskt att ta in. Det där mörkret som alla och en själv kan säga att det var inte ditt eller mitt fel, men eftersom det inte kan ogöras blir det ändå för evigt. Hon skriver det ohyggligt bra Lisa Jewell. Jag läser det möjligen inte lika bra just nu… Det här är väldigt långt ifrån den sortens fluff jag föreskrev mig själv i det här inlägget, men jag kunde inte låta bli.
[su_note note_color=”#dafdf5″]
FÅGELBUREN
Författare: Lisa Jewell
Förlag: Printz publishing (2013)
Översättare: Christina Stalby, originaltitel: The house we grew up in
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Hyllan, Och dagarna går[/su_note]
Lisa Jewell besöker bokmässan under lördagen då hon bland annat samtalar med Mhairi McFarlane och minglar med bokbloggare i Kulturkollos regi.
Med ett sånt omslag förutsatte jag att det här var en bok i kategorin ”Fluff”, mjukt ludd runt hjärtat, sött som socker, efterlämnar en behaglig känsla. Tänkte först ”Varför läser jag ens den här recensionen, jag kommer väl aldrig att plocka upp en gullig bok av Lisa Jewell?”. Men man kan tydligen bedra sig. Skickar en kram till dig. Att bli berörd av en bok är fantastiskt – det bästa! – men samtidigt kan man nästan bli FÖR påverkad, så att det sätter sig på ens sinnesstämning.
Nu när det värsta hänt mig är jag så otroligt, otroligt lycklig att inget oavslutat fanns mellan mig och mamma, inget bråk, inget tjafs, ingen sorg. Bara helt övertygad om ömsesidig kärlek <3 Tror inte jag fixar att läsa "Fågelburen" efter vad du berättar här.
Jewell är lite oberäknelig (på ett bra sätt!) vad jag förstått eftersom hon började med mer renodlad feelgood och sen har gått mot det mörkare hållet. Jag tyckte mycket om Fågelburen, och är glad att jag läste den och jag var förberedd på de mörka bitarna (och älskar dem förstås), men just nu i mitt fluffbehovstillstånd var det kanske inte helt optimalt…
En stor kram till dig i det hemska och tunga du går igenom just nu, så skönt och fint ändå att den där trygga känslan av kärlek finns där mitt i allt. Jag hoppas att det hjälper dig igenom.
Ja, det var bitvis plågsam läsning! Men bra!
Så här skrev jag om den: http://vastmanbok.blogspot.se/2015/02/fagelburen.html
Verkligen, plågsam och bra i en härlig förening 🙂
Jag tyckte också mycket om den. Är så fascinerad och imponerad över Lisa Jewells utveckling som författare och kan knappt bärga mig för minglet nästa vecka 🙂
Såhär skrev jag: http://annzah.com/2016/may/2016-147-fagelburen-av-lisa-jewell.html
Kul att du kommer! Jag önskar att jag läst mer av henne inför mässan, men är glad att jag hann med denna och att jag har så mycket bra kvar.
Det låter lovande -jag har fortfarande inte läste en enda Jewell-bok men lockas nu när hon – liksom Jennifer Weiner – gått mot det mörkare. För att lite tangera det du skrev om skräck i 100 hemskaste-inlägget så blev jag märkligt berörd av en Weiner-bok om pillermissbruk – det kröp nära just för att missbrukaren var världens vanligaste människa (kanske med litet kontrollbehov men vem har inte det, ähum), och så bara eskalerade det till katastrof. DET var skrämmande.
Och Weiner har jag inte läst alls, men det måste jag förstås. Låter väldigt intressant med den där pillerboken, även om jag naturligtvis inte alls kan relatera till kontrollbehovet 😉
Nänä, det är klart 🙂