100 hemskaste

Det har skrivits så mycket om Helenas bok i sommar, så mycket välförtjänt beröm, så jag gissar att ni redan vet att boken är bra och livsviktig för alla oss som vill guidas i de mörka kvarteren. Jag tänkte att det kan passa med en lite text om rädsla istället för en regelrätt recension (och jag är i gott sällskap, Litteraturkvalster och Bokbabbel har inte heller skrivit recensioner av boken).

Jag har funderat en del kring rädsla när och sen jag läste boken. Det finns nämligen en avgörande skillnad mellan oss Helenor, när Dark places-Helena gillar att bli skrämd av det hon läser och ser så avskyr jag det. Och ändå läser, ser och gillar vi väldigt mycket samma fiktion…

För mig är det så att om något känns läskigt på riktigt känns det för på riktigt om ni förstår hur jag menar. Galenskap är det mest skrämmande jag vet, att förlora sig själv, och det känns som att riktig skräck luckrar upp väggen mellan världarna på ett för mig oerhört ohälsosamt sätt. Därför ser jag inte skräckfilm, det blir för direkt, och så avskyr jag det för att jag blir så rädd. Jag har tittat förstås, och jag skäms inte över att jag blundar när det blir som värst. Jag såg Blair Witch Project… På bio. Sent. Jag överdriver inte när jag säger att jag sprang hem genom Gävle den kvällen och barrikaderade dörren efter att ha låst den (och dubbelkollat typ 35 gånger). Sen sov jag inte på två dygn. Vad fick mig ens att tro att den idén var bra? Jag har en lugnande sång jag nynnar tyst för mig själv varje gång jag, fortfarande, kommer att tänka på den där slutscenen.

När det gäller böcker är det lite annat. Där är jag inte så lättskrämd. Visst var jag lite skakig när jag läste The woman in black en ensam, dimmig, hösteftermiddag, och när jag bestämde mig för att läsa Dead scared just den där veckan när jag var ensam i huset. Stämningen i The Terror skrämde mig förra sommaren och Michelle Pavers Dark matter skrämde skiten ur mig, men inte på djupet. Och det kan jag gilla, den där i bakhuvudet gnagande känslan och rysningen längs ryggraden. Det är totalskräcken jag räds så att säga.

Jag måste ju säga något om Stephen King också, för att Helena var den som höll mig i handen när jag började läsa honom och för att han finns med på många ställen i 100 hemskaste. Jag blir inte särskilt skrämd av King, inte skrämselskrämd. Det är för mig en fantastisk bok om uppväxt och sorg och om rädslans innersta väsen, det är en bok om rädsla, inte rädsla i sig (om tv-serien och Pennywise i rörliga bilder ska vi dock inte tala över huvud taget). Skräcken kommer väl i och för sig med den vidrigt förfärliga (på ett dåligt och litterärt skräpigt sätt) avslutningen men den har jag förträngt. Salem’s lot är samma sak, visst är det lite obehagligt ibland men det jag minns i efterhand är sorgen ändå, och den olycksbådande stämningen. Pestens tid är underbart low key-skrämmande när alla dör i pesten förstås men skräckgubben är inte läskig alls, snarare fånig. Jag har läst Cujo också och den var jag ju livrädd för, i tonåren när jag stötte på den först. Men den är undantaget. Jag tycker inte King är bäst på skräck helt enkelt, jag älskar allt det där andra han ger mig.

Sammanfattningsvis kan vi väl säga, efter denna oerhört självcentrerade text, att jag gillar Helenas bok, jag gillar inte att bli skrämd, men jag är ändå helt såld på det mesta hon skriver om (Arkiv X, Nick Cave, Stephen King och så vidare och så vidare) och resten vill jag läsa.

[su_note note_color=”#dafdf5″]
HUNDRA HEMSKASTE
Författare: Helena Dahlgren
Förlag: Modernista (2016)
Köp den t.ex. här eller här.[/su_note]

Helena kommer till bokmässan också, till seminarier om nordisk fantasy och vikingar, bland annat. Här kan du se alla programpunkter.