Det där med läsning i utmattningens skugga

Jag fick en fråga på instagram tidigare i vintras som jag tänker kan vara intressant att ta här också, och dessutom reflektera lite mer över. Personen som frågade hade precis själv kraschat in i utmattningen och mitt svar blev därför formulerat med det i åtanke:

Är nyfiken på hur lång tid det tog i din utmattning innan du kunde börja läsa böcker igen?

Jag hade en period på ca 2 månader (som kändes som 2 år) då jag inte kunde läsa alls eftersom orden bara rörde ihop sig och blev obegripliga. Sen började jag kunna lyssna på ljudböcker, men bara Mumin och jag märker nu när jag läser dem med barnen att jag inte minns särskilt mycket alls.

Sen följde en tid då jag till slut orkade läsa någon enstaka sida per dag i en bok utan att akutsomna av utmattning. Efter tre månader (från utmattningsstarten) var det nästan (med stark betoning på nästan) normalt igen. Men jag läser fortfarande långsamt och blir trött av att läsa ibland, jag väljer inte att sträckläsa en bok om jag vet att jag måste orka något nästa dag till exempel.

Jag kan inte ge mycket tröst i stunden annat än en försäkran om att det kommer komma tillbaka i sinom tid. Jag vet hur frustrerande det är, jag försökte själv med olika småprojekt för att lura hjärnan att börja kunna läsa tidigare (jag vet, det är lika dumt som det låter, men då kändes det livsnödvändigt och supersmart), men det enda är nog att vänta ut det.

Det här svaret skrev jag alltså i februari och jag skulle nog säga att det fortfarande är där jag är i processen. Jag läser, men ganska långsamt. Vissa dagar när jag fått många intryck på jobbet orkar jag inte lyssna på en ljudbok eller ta mig an någon ny bok hur lockande den än är (och gör jag det är det alltid ett tröttande misstag som leder till illamående och intrycksöverdos och att jag inte heller orkar ta in vad jag läser). Såna dagar har jag upptäckt att Sagan om Isfolket är min allra, allra bästa vän. Precis som en isfolketbok var den allra första bok jag orkade läsa i höstas var isfolket det enda jag orkade med under exempelvis perioden när jag gick upp på 50% på jobbet (och så är det fortfarande riktigt trötta dagar). Böcker jag läst så många gånger tidigare att de inte bjuder på några överraskningar eller motstånd, bara trygghet, igenkänning och ett löfte om att läsningen kommer att komma tillbaka till mig, nästan som det var. Men helt som det var vet jag inte om jag vill ha det, jag hade en förmåga att stressa upp mig och läsa allt för mycket allt för fort. Jag hoppas hitta en balans där också, jag hoppas hitta den frivilliga långsamläsningen. Möjligen är det därför jag leker lite med tanken på en omläsningssommar. Jag tänker Domedagsboken, Stad-serien, Tjärdalen, Wolf hall. Bara gammalt och underbart bra och bekant. Vi får se…

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Helena

5 Comments

    • Jag tror det är jätteviktigt att orka tänka så när det inte är som det varit, att det får vara så, lite i taget och att det är bra att man ändå kan lite. Jag är också där just nu att jag läser små bitar i taget och vissa dagar orkar jag inte ens det, men jag kan läsa och är så oerhört glad över det varje dag. Det var en av mina mest skrämmande upplevelser när jag förlorade förmågan att läsa (eller förstå var det väl jag slutade göra, jag kunde läsa högt för barnen om kvällarna, men jag fick svårt med betoningar osv eftersom jag inte hängde med i det jag läste). Jag har lovat mig själv att aldrig någonsin mer ta läsningen för given, tacksamhetskänslan kommer följa med mig länge.

  1. 2 månader för mig också tror jag. Läste litegrann även under den första tiden men det slutade oftast med frustrationen över att hjärnan inte var som den brukade. Det var min stora sorg när jag blev sjuk, att jag var så nära på att förlora läsningen. Vem är jag när jag inte läser? Det tog 2 år innan jag kunde läsa facklitteratur som kräver mer fokus. Nu efter 2,5 år känner jag att min hjärna återfått sin fulla skärpa (nåväl, så gott det går), det är fantastiskt. Jag var övertygad om att jag aldrig skulle kunna läsa böcker i samma hastighet eller kunna plugga som innan utmattningen men jag kan lyckligt säga att återhämtning är möjligt, det måste bara få ta tid. Massa tid. Och sedan ännu mer tid. Idag har jag mer koll på min hjärna, därför varvar jag tyngre med lättare, barnböcker med vuxenböcker, glada teman med sorgsna teman.

    Tack för att du lyfter utmattning, jag tycker det är bra att man pratar om utmattningssyndrom, och även om vägen tillbaka. <3
    Jenny Eriksson recently posted…Det nionde brevetMy Profile

    • Fint att höra från någon längre fram i processen, det känns betryggande att få ta del av din resa. Jag tror också mycket på det där med att vara lyhörd och snäll mot sig själv och hjärnan så som den mår just precis nu. Jag ser fram emot tiden när det känns ännu mer som förut, men njuter också oerhört just nu av att jag faktiskt kan läsa även om det bara är korta stunder eller omläsningar vissa dagar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge