Brev till min dotter

Nej, jag såg det faktiskt inte komma. Den totala gråtattacken som var min upplevelse av Brev till min dotter. Och det var inte de starka berättelserna eller råden per se. Visst känns det i mammahjärtat massor och visst brinner jag efter att skriva ett eget brev till min dotter (och ett till min son, det behövs sannerligen guidning när det kommer till att vara man och människa över huvud taget), men det är ändå inte det.

Jag tror att det handlar om själva grejen. Om kärleken som genomsyrar hela projektet och boken. Det finns en inkluderande värme här, inte bara i de skrivande mödrarnas kärlek till sina döttrar, en värme som kan omsluta också alla de som levt och lever sina liv utan föräldrar som vill eller förmår inympa det här i sina barn. Jag tror kanske att min reaktion mycket bottnar i den där systerskapskänslan, att breven förvisso är skrivna till verkliga döttrar, men de är också skrivna till skribenterna själva – det här har jag lärt mig i livet, se hur långt jag kommit – och till alla oss medkvinnor. Där ligger den stora hammareffekten för mig. Att texterna kan läsas av mig som om de var skrivna till mig, för det är de, också.

Alla texter är välskrivna och starka, men mina favoriter är Therese Söderlind (jag storgrät genom hela, på ett bra men oerhört jobbigt, sätt), Nabila Abdul Fattah, Elaine Eksvärd och Mia Skäringer. Och Märta Tikkanen förstås, alltid Märta Tikkanen.

BREV TILL MIN DOTTER
Redaktör: Elcim Yilmaz
Förlag: Forum (2017)
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: och dagarna går, Johannas deckarhörnaVästmanländskans bokblogg
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

Helena

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge