House of names av Colm Tóibín

Det är nog ingen hemlighet för någon som brukar läsa här att jag dras till myter och omtolkningar av myter. Och att jag älskar Colm Tóibín. När då just Colm Tóibín ger sig på myternas myt blir det tack och lov precis så bra som jag inte ens vågat drömma om.

Electra, Orestes, Agamemnon och Clytemnestra var (nästan helt) nya bekantskaper och favoriter när jag läste litteraturvetenskap. Deras liv och kamper fascinerade alltid och jag gillade nog att få fylla dem med liv rätt mycket på egen hand. Men det är först nu, med House of names som de blir människor för mig. Inte Agamemnon kanske, han har inget eget kapitel och inget tolkningsföreträde här, men det har han haft så länge att det inte känns mer än rättvist.

Första delen där Clytemnestra förvrids och krossas av Agamemnons offer av deras dotter Iphigenia är så starkt att jag känner den sönderslitna moderns vrede i min kropp. Jag hatar Agamemnon och förstår hennes planerande till fullo. Sen kommer barnens kapitel och då lär jag mig att se hennes fel och mordiska brister. House of names visar så tydligt på hur det inte finns några enkla förklaringar eller rätta analyser. Folk är som folk är, alla i det här dramat är trasiga, av arvssynd och av det de ser och gör av egen och andras drivkraft.

Det finns så mycket i den här boken som gör den fantastisk. Som skildringen av vrede som förblindande, men kanske också kreativ, drivkraft. Kärlek starkare än livet och döden, som aldrig en enda gång ges ord. Det är också en intressant betraktelse över vad styrka är. Agamemnon beskrivs mer än en gång (av sin hustru) som vek och rädd. Clytemnestra är stark och grym, men kan inte agera utan en man vid sin sida. Detsamma gäller Electra. Orestes är den vi får lära känna bäst, han är i mycket sin fars son, eftertänksam och kanske undfallande, och han gör det han gör för att andra säger åt honom att göra det. Men kanske är det Orestes som till slut får leva ett riktigt liv, utan att se sig över axeln och rädas intrigerna?

Colm Tóibín går från klarhet till klarhet. Från angstigt hemmafruliv till mordiskt familjedrama, steget är långt men kortare än man kan tro. Och det hans böcker alltid har är värmen och känslan. Och att skriva in känsla i de här gamla klassikerna är inte lätt. Det har ekat länge där inne, men de stora salarna är nu fyllda med verkliga människor.

En stund tänkte jag att jag ska skriva något om att Colm Tóibín är så bra på kvinnoporträtt, så kommer Orestes kapitel och jag minns hur bra han är på att skriva barn. Till slut återinser jag att det är människokännare han är. Colm Tóibín är en gudabenådad människoskildrare. Och det där med gudabenådad vs frånvaro av gudar i House of names kan vi ta en annan gång. Liksom samtalet om obrydd sexualitet. Det finns så mycket att tänka vidare på efter den här boken.

HOUSE OF NAMES
Författare: Colm Tóibín
Förlag: Penguin Viking (2017)
Köp den t.ex. här eller här.
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

7 reaktioner på “House of names av Colm Tóibín

    1. Å men då har du så mycket fin läsning framför dig. Själv gläds jag åt att jag inte ens läst hälften av det han skrivit (men ändå såpass mycket att jag vet att han alltid är bra), så fint att ha mycket att se fram emot.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge