Att läsa om utmattning som utmattad

Jag har skrivit om min upplevelse av att läsa, och inte läsa, skönlitteratur i samband med mitt utmattningssyndrom. Idag tänker jag titta på en annan aspekt av det, faktasökandet.

Allra först
I den totala akutfasen tror jag inte att man ska läsa något. Ingenting alls. Min terapeut sa till mig “googla inte utmattningssyndrom” och det gjorde jag ju ändå förstås, men tack och lov orkade jag inte läsa så mycket då (jag minns fortfarande frustrationen över att ingen kunde skriva korta, korta texter med handfasta råd till mig, allt jag hittade var en avhandling i fulltext…) Där först i början måste man försöka släppa taget och kontrollen (och det är ju just det man inte förmår, men ändå…). Då behövde i alla fall jag hitta mitt fokus, inte andras.

Efter en stund
Här (efter några månader) läste jag Väggen av Pia Dellson och den var ren och skär igenkänningen. Väggen var viktig eftersom den bevisade att jag inte var ensam, den tog upp skammen och skuldkänslorna jag brottades med och allt annat som var så tungt att bära på egen hand. Hade jag läst den för tidigt hade den möjligen skrämt mig, nu kände jag igen allt om att bli och vara sjuk och kunde ta in hur det kunde bli att jobba sig till friskhet igen.

På väg tillbaka
När jag började jobba igen vaknade behovet av att ta till mig råd från andra. Hur börjar man jobba, hur fortsätter man jobba, hur hanterar man en åkomma som aldrig verkar ta slut, hur överlever jag återfallen som kommer precis när som helst? Under den här tiden läste jag både bra och dåliga böcker. Den värsta, som jag inte borde läst eftersom den inte var för en sån som mig där jag befann mig då var Hjärnstark. Jag läste inte hela, men det där med fysisk träning som nyckel och livsviktig och livsfarlig att lägga undan var verkligen inte bra för mig. Jag orkade promenera och behövde få vara lite stolt över det, jag behövde inte veta att min hjärna skrumpnar till ett russin för varje löptur jag inte tar. Det är säkert inte det som står i boken, men så läste jag den då.

En favorit har Aleksander Perski, stressforskare och chef på stressmottagningen i Stockholm blivit. Jag har läst två av hans böcker.

Ur balans är en väldigt bra faktabok om stress. Men den är skrämmande, den bör man inte läsa förrän man är lite mer tillbaka i verkligheten igen, eller kanske allra helst innan man hamnar bortom så man inte behöver göra det. Det är också en bra anhörigbok tror jag. Boken skrevs 2002, mycket av det han ser som framtida praktiker hoppas jag används idag. Den största vinsten med den här boken är perspektivet, att den visar att utmattning funnits så länge det funnits människor i stress och förändring, det har bara existerat under olika namn. En annan stor fördel är lugnet. Det är livsviktigt att försöka göra något åt detta samhällsproblem men det är ingen idé att jaga upp sig, typ. Och så skriver han en del om prestationsbaserad självkänsla.

Det här med prestation och duktighet har han, tillsammans med vetenskapsjournalisten Joanna Rose, fördjupat sig i i Duktighetsfällan. Det är en oerhört intressant och stöttande bok som inte bara ger handfasta råd utan också sätter in oss duktisar i ett sammanhang, vi är många.

Jag har också läst Meningen med hela skiten av Nina Åkestam. Där finns en anekdot där val av pastasort i affären blev oöverstigligt, för mig var det utemat och det slutade med att min man fick bestämma, det kände som om jorden skulle gå under om jag valde och valde bort. Det gör det fortfarande rätt ofta men inte alltid längre. Jag känner också igen det här med att vara ”stum i hjärtat” och att förlora känsloförmågan, att stå ut med folk i allmänhet och att prestera för bekräftelse.

Det faller sig naturligt att också läsa alla artiklar jag dyker på i ämnet och det är nog både bra och dåligt. Det finns en stor erfarenhet, en stor förståelse för utmattning runt omkring oss, säkert för att alla känner någon eller några som varit där. Men det finns också ett skuldbeläggande, ett sparperspektiv och sånt som man inte behöver som utmattad. Det är alldeles nog att känna den egna skulden och bekämpa den, jag behöver inte också veta att jag ligger samhället till last.

Efteråt

Jag vet inte om det finns ett efteråt. För mig är det snart ett år sedan diagnosen, jag är tillbaka på jobbet, snart på heltid. Men jag är inte frisk och vet inte om jag kommer bli det på det sätt att alla symtom försvinner. Det är ok. Jag tror att mitt behov av att läsa om utmattning mattats, att jag nått någon sorts förståelse för vad som drabbade mig och varför. Jag har hittat mig själv mitt i allt det här som är syndrom och läkarintygskoder. Men samtidigt kommer jag nog fortsätta hålla lite koll. Till exempel recenserar jag snart nya Innan väggen här om någon vecka.

Är du intresserad av att läsa mer om utmattningssyndrom så kan jag råda dig att hålla utkik här framöver, det kommer mer väldigt snart.

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

2 reaktioner på “Att läsa om utmattning som utmattad

  1. Utmattning är knepigt eftersom det är en del av personligheten. Känner mig ganska återställd men energin och viljan att ta tag i saker och ting blir nästan övermäktig. Hjärnan går på högvarv. Utan medicin hade jag brunnit upp.
    Cina recently posted…Yokiko DukeMy Profile

    1. Det är verkligen knepigt just därför att det är det och personligheten förändras ju inte med ”tillfrisknandet”, det gäller istället att parera sina egenheter med verktyg man förhoppningsvis tillskansat sig. Det är så lätt att glömma, ryckas med och driva på, ramla ner igen. Inser att det kommer vara en kamp för livet, på samma sätt som det varit det innan också bara utan att jag fattade riktigt. Balans är sjukt svåra grejer…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge