Innan väggen av Anna Voltaire

Innan väggen är en bok som behövs. För alla oss som hittat vägen genom väggen, alla som är påväg mot den i högsta fart och faktiskt också för dem som är i sin allra mörkaste tröttfas (det finns en punktlisteformad sammanfattning i början).

Det intressantaste med att läsa böcker om utmattning nu är för mig att se hur många vägar in i det som finns, och ändå är det precis densamma. Anna Voltaire är läkare och skriver om sin egen erfarenhet som utmattad. Jag är bibliotekarie (en för den oinsatte möjligen förvånansvärt vanlig yrkesgrupp i utmattningsskaran) och lever delvis ett helt annat liv. Jag har två barn och inte sex stycken som Anna har. Jag har också till skillnad från Anna begåvats med en synnerligen förstående och jämställd man. Men jag känner igen allt ändå. För det är svårt att få folk att förstå att den där människan de levt med hela livet inte längre klarar av att de pratar i samtalston, hur skulle någon kunna begripa? Jag har också kommit dithän att jag kan känna igen orsakerna till varför det blev som det blev, när jag kraschade begrep jag ingenting, jag gjorde ju inte mer än någon annan. Men nu kan jag se att jag gjorde massor, la väldigt mycket tid och tänk på jobbet. Jag ville blogga massor och bra och läsa allt det där nya (och gamla) för att ha något att blogga. Jag var också tvungen att träna och hålla vikten och se till att alla läxor var gjorda och att alla lappar var lästa och ihågkomna. Jag har kommit att inse att jag ägnat väldigt mycket energi åt att komma ihåg precis allt åt alla (till stora delar helt oombett dessutom), nu betalar jag priset genom att komma ihåg precis ingenting ens åt mig själv. Och det är faktiskt riktigt skönt… Jag gjorde kanske inte mer än många andra, men det var likväl för mycket, för mig.

Jag äskar hur Anna Voltaire inte väjer för det som är livsfarligt mörkt med utmattning. Hur hon kan skriva att “Jag började för första gången i mitt liv tänka att det inte var så särskilt roligt att leva” (s 36). Jag har försökt formulera det själv utan att folk ska tro att jag ville ta livet av mig. Det var inte så dramatiskt, men det var livsviktigt att inse. När livet inte är roligt längre, när man helst bara vill lägga sig ner och sova och det kvittar lika om man vaknar igen eller inte, då har det gått för långt. Jag tycker också om hennes funderingar kring begreppet skör, jag tänker också på mig själv som just skör i mitt tillfrisknande, men jag gillar det inte. Jag är ju så himla stark. Men just nu är jag också skör, jag övermannas ofta av alla de där känslorna som jag inte kände under lång tid. Det är inte så konstigt egentligen.

Anna Voltaire lever ett liv helt olikt mitt och ändå känner jag igen nästan allt. För att utmattning förenar kanske. Och det tror jag är en viktig lärdom, det är viktigt att vi inte känner oss ensamma i det här för ur ensamhetskänslan kommer skammen. Och skammen ska vi hålla väldigt långt ifrån oss, den har jag också ägnat alldeles för mycket tid, och ingenting har den gett mig tillbaka. Den har helt enkelt ingen plats i ett tillfrisknande. 

Innan väggen ger mig igenkänning och styrka i ett sorts tillsammanskap. Den ger också praktiska, oerhört enkla och lättbegripliga, råd till den som letar sådana alldeles i början av utmattningen. Det är en bok som behövs, inte minst för den svarta humorns skull, vi måste kunna skratta åt eländet också när vi umgås med det som mest intensivt.

[su_note note_color=”#dafdf5″]
INNAN VÄGGEN: EN UPPLYFTANDE BOK OM UTMATTNING
Författare: Anna Voltaire
Förlag: Ordberoende förlag (2017)
Köp den t.ex. här eller här.[/su_note]

5 svar på ”Innan väggen av Anna Voltaire”

  1. Jag brukade skämta när andra sade till mig att jag kommer att gå in i väggen, och säga att om jag närmar mig väggen hoppar jag över den. Pinsamt okunnigt, inser jag så här i efterhand med facit i hand. För mig var det ett ganska krisande förhållande, två småbarn och ett eget företag. Jag sov inte mer än några timmar per natt, eftersom jag skötte barn och familj på dagtid och företaget på nätterna. Jag satt vid datorn med bomullstussar i näsan för att inte blöda näsblod på tangenterna. Ibland vaknade jag upp med stora röda blemmor i ansiktet. Och jag hade ingen ork alls. Till slut, efter drygt tre år, tog jag tag i allt och gjorde förändringar, men tyvärr höll tröttheten i sig länge efteråt, och även andra effekter av att kroppen var helt slut. Ibland undrar jag om det är för att jag är äldre nu, eller om det är för att jag körde totalt slut på kroppen under många år, som gör att jag inte orkar lika mycket.

    Jag skall nog läsa den här boken. Tack för tipset. Och hoppas att du mår bättre!

    Svara
    • Det är fasansfullt det där att det ska vara så svårt att se att ens livssituation gör en sjuk. Det är ju så lätt att köra på och tänka att ”det är ju normalt, så här har det alltid varit”. Skönt att höra att du orkade börja om och lugna ner, men det är väldigt sorgligt att biverkningarna ska dröja sig kvar så. Jag mår bättre idag, men vissa reaktioner räknar jag med att få leva med resten av livet, det är ju också en process att lära sig acceptera.

      Svara

Lämna ett svar till Helena Avbryt svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.