Vad jag minns från bokmässan…

…är inte så mycket som man skulle kunna tro när den ju fortfarande pågår och det mest avlägsna ligger bara några dagar bort. Men utmattningshjärnan gömmer saker och har jag inte anteckningarna så minns jag inte vad klokt alla sagt i seminarierummen. Men några saker bär jag med mig:

Sorg över att ha gått genom Göteborg i höstvärme och sol och bara kunnat tänka på nazister. Jag orkar inte skriva mer om det, jag snor helt enkelt text från mitt lördagsinlägg på Kulturkollo (hela texten finns här):

Det har varit en sorg att promenera genom ett höstsoligt och varmt Göteborg de här mässdagarna och finna sig omgiven av massiv polisnärvaro. På mässan märks det främst i väskgenomsökningarna och den förhöjda närvaron av säkerhetspersonal och poliser. På stan översköljs jag, trots att jag gör motstånd, av en sorts undergångskänsla när jag går genom ett hav av inte bara höstlöv utan också  poliser som utspridda i klungor förbereder sig längs NMRs demonstrationsväg. Jag försöker skärpa till mig, jag vet ju att ingenting tar slut idag, historia skapar vi hela tiden, nazismen (och rasismen/homofobin/misogynin/hatet) sker hela tiden liksom motståndet. Och ändå övermannas jag av en ilska så stark att den slår över i sorg. Igår när jag tråcklat mig förbi alla polisklungor kunde jag inte hålla tårarna tillbaka, jag grät mig fram över Heden. Det måste få vara ok, även om jag önskar att jag kunde agera med någon sorts beslutsamhet istället, formulera något viktigt eller ta ilsken ställning på något sätt som räknas. 

Maratonläsningen av Anne Franks dagbok var ett väldigt fint inslag i Svenska PENs monter, det var en plats att sitta ner och låta tankarna vila för att sen ta itu igen. På bilden ovan är det Annika Koldenius som läser bakom lampan.

Seminariet Flykt till varje pris där Elin Boardy och Golnaz Hashemzadeh Bonde samtalade kring vad flykten från något och det man kommer till gör med människor. De talade om ögonblick då allt fryst och om det där svåra med att barnen måste uppfostras till att få en egen, från föräldrarna skild, världsbild för att bli lyckliga. Och den oundvikliga men oerhörda sorgen som ligger däri. Det sas så mycket viktigt och intressant på det seminariet att jag fortfarande går tillbaka till anteckningarna och hittar nytt.

En oerhörd kärlek till hotellrumshäng! När hjärnan plötsligt (och alltid minst tio minuter i efterhand, när allt blir orimligt oöverstigligt direkt – jag hade nästan behövt ledsagare den här helgen, någon som tagit mig i hand och sagt att ”om en halvtimme är det nog för dig, låt oss lämna det här huset genast”) säger upp sig och minsta intryck är lika med döden, då är det guld att ha ett hotellrum att gå till. Jag har hängt rätt många timmar på hotellrum i helgen och jag har faktiskt älskat varenda minut.

Att Kulturkolloredaktionen äntligen kunde träffas i sin helhet. Vi hade en jättefin kväll igår och har planerat massor av roliga saker, håll utkik framöver!

Nu sitter jag på tåget hemåt och bär nog framförallt med mig en känsla av tacksamhet. Över att jag (typ) orkade i år, över att de antidemokratiska krafterna inte tilläts stå oemotsagda, över att inga katastrofer inträffade. Och över att få komma hem till den rätt så folktomma skogen igen.

Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

2 reaktioner på “Vad jag minns från bokmässan…

    1. Det gjorde det också, men att nazisterna faktiskt tog sig dit överskuggar mycket dock inte alla fina människor som ställde upp emot dem.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge