A game of thrones av George R. R. Martin

Jag har redan berättat om hur jag tröttnade och sen efter flera år kom på att det var dags igen. Och sanningen är den att jag aldrig tyckte annat än bra om boken, det är bara lite störigt när jag måste lämna en karaktär jag tycker om mitt i något för att träffa en annan jag kanske också gillar, men inte nödvändigtvis lika mycket eller då. Nu i andra omgången har jag kommit att inse att det handlar om tempo. När jag började läsa A game of thrones förra gången var jag inne i det här att jag ville läsa mycket och hela tiden, jag hade inte tid att ge boken tid. Nu är det annat. Jag har all tid i världen till att utforska den här världen, all tid i världen (inom rinlighetens gränser) till att vänta på att få veta vad som ska hända med Arya. Med det inte sagt att jag inte fortfarande kan bli irriterad när ett kapitel tar slut och jag vet att den personen återser jag inte förrän mitt i nästa bok…

Det finns väl inte en människa som inte vet vad A game of thrones är, har man inte läst böckerna eller sett tv-serien så har man i alla fall svårligen undvikit att höra talas om dem. Så handlingen tänker jag inte trassla in mig i. Det är tronstrider, gamla oförrätter, hat och lojalitet över hela linjen. Och så sjukt många människor att det bara går att släppa taget och hoppas att det inte spelar så stor roll att man inte minns vem ”The Hound” är (dåligt exempel, man minns nog vem ”The Hound” är, men jag minns inte vilka jag inte minns 😉 ). 

Låt oss inte sticka under stol med att det finns vissa problem med framställningen av kvinnor här, det är mycket bröst och sex och utsatthet. Det finns kvinnor som skulle kunna bli komplexa karaktärer vad det lider – Cathelyn, Cersei, Arya, Sansa och Daenerys. Men än så länge är det onödigt mycket hora eller madonna över alltihop, och skriver man fantasy så måste man inte nödvändigtvis plocka med det totalpatriarkala från verkligheten. Vad är det som gör att drakar kan vara realistiska hos vissa författare, men inte komplexa kvinnokaraktärer? Jag hoppas att kvinnorna får växa genom serien, bli fler och syssla med lite annat än att parera i männens stridigheter. Och så skulle det vara trevligt med en manskaraktär som kunde tänka och tala om kvinnor som något annat än ägodelar eller sexleksaker, som en vän till exempel, eller en människa rentav…

För att orka vidare och i hopp om att det ska bli bättre så kämpar jag för att trycka undan mina feministiska invändningar. Jag vill ju veta hur det går, och det är trots allt helt trollbindande i de sju kungarikenas värld. Jag fokuserar på mina favoritkaraktärer istället, som Arya (med tanke på att jag nu nämnt henne tre gånger i en inte helt lång bloggtext så förstår ni att hon är min bästa i den här boken), men jag är också lite svag för doldisen Lord Baelish, Lord Petyr alltså ”Littlefinger” (jo, för alla karaktärer måste ha minst två namn och ett smeknamn, annars vore det inte förvirrande nog) som lovar att blomma ut i värsta superskurken vad det lider. Jag älskar det. 

Jag har förstås redan fortsatt in i bok två, A clash of kings, en rapport därinnifrån kommer vad det lider.

A GAME OF THRONES
Författare: George R. R. Martin
Förlag: Bantam Books (2011)
Första delen i serien A song of ice and fire
Köp den t.ex. här eller här.
Andra som skrivit om boken: Carolina läser, Eli läser och skriver
Share on FacebookTweet about this on TwitterGoogle+Share on LinkedInPin on Pinterest

2 reaktioner på “A game of thrones av George R. R. Martin

    1. Jag gillade den redan första gången egentligen, men det kom annat emellan. Jag tror att man måste fastna för att ta sig igenom ett sånt här projekt, men samtidigt är ju det där med vilka berättelser man tar till sig så olika från tillfälle till tillfälle. Kanske passar den bättre i ditt läsliv vid ett senare tillfälle.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge